Aftonbladet – 11 februari 1870, sida 3

Apoteksförhållanden. Vi hafva emottagit en skrifvelse af följande innehåll: Hr Redaktör! Tillåt mig fästa er uppmärksamhet på en preventiv åtgärd, hvilken ni ganska säkert skall erkänna är i hög grad obarmhertig. Ni vet att jag stundom besöker fattiga personer för att kontrollera deras uppgifter, innan de förordas till understöd af den välgörande allmänheten, I går besökte jag en gammal enkefru som begärt understöd. Jag tann henne sängliggande. Hon led af en pinsam hosta, som beröfvade henne sömnen. — Att tillkalla församlingens fattigläkare ansåg hon gagnlöst derföre, att hostan var så gammal och obotlig,. Men nu på nyåret hade den blifvit svårare, emedan på apoteket icke längre fick utlemnas, utan recept, Rosens bröstdroppar — det enda medikament som förskaffade henne någon pattro. Jag anmärkte, att medikamentets utlemnande troligen vägrades derför. att hon reqvirerade för stora qvantiteter. Nej bevars,, svarade hon, inte har jag råd att köpa för mer än några skilling i sender, och en tesked af dropparne skaffar mig några timmars nattro. Jag antog att berörda vägran på apoteket vållades af missförstånd, och jag begaf mig dit. Men der underrättades jag, att sundhetskollegium, vid högt vite, förbjudit alla apotekare, att utan recept, utlemna såväl Rosens bröstdroppar, som alla andra medikamenter hvari opium ingår. Jag hade lofvat den stackars gumman att skaffa henne de efterlängtade dropparne; men det var på eftermiddagen, och de få läkare som bodde i grannskapet hade mottagning på förmiddagen. Händelsevis träffade jag en läkare på gatan, som välvilligt försedde mig med ett recept på Rosens bröstdroppar. Nu expedierades de, och affären gällde — 55 öre. Man försäkrade mig att nämnde medikament icke innehåller mera opium nu, än förr; men att sundhetskollegium anser opium farligt, och derföre skall recept presenteras, då medicin utlemnas hvari opium ingår. Det är alls icke svårt att få ett sådant recept ou mera då tillgången på läkare är så nklig — heter det — och hvad hufvudstaden beträffar är det ett obestridligt faktum; men i många städer finnes blott en läkare och denne kan för sin praktik på landet vara borta en eller två dagar å rad, och på landet kan det vara kinkigt nog att när stadsbud insändes först anträffa läkaren för att få ett recept på Rosens bröstdroppar. Äro dessa droppar farliga, så böra de väl icke utlemnas i större qvantiteter; men är det väl rimligt att de som bo långt borta från apotek skola förses med en ringa qvantitet af ett medikament som ofta användes? A andra sidan bör erinras att nämnde medikament begagnas af många gamla fattiga personer, som ej ha råd köpa deraf för mer än 6 å 8 öre i sender; men ingen läkare utskrifver recept på en så ringa qvantitet. Följden deraf måste blifva att många hundra personer, som ej ha råd att på ett recept hemtaga för 50 å 75 öre Rostns bröstdroppar måste försaka dem, utan att faran af en större qvantitet förekommes för dem som ha råd att köpa dem Medgif att sundhetskollegiets ofvan anförda åtgärd är i hög grad obarmhertig och tillika gagnlös. Äfven ett annat medikament har sundhetskollegiet förbjudit apotekaren att utlemna utan recept nemligen Thielemans droppar. På 1850-talet rekommenderades de ganska ampeit af läkaresällskapet i tidskriften Hygixa, såsom ett verksamt medel mot kolera och kolerin. Dessa droppar hafva tilivunnit sig förtroenda mot diarrå, som ofta plötsligt angriper särdeles personer på landet som utsätta sig för starka förkylningar; men då i dessa droppar iogår opium, så är sundhetskönegiets Vilja och befallning: utan recept inga Thielemans droppar. Sundhetsköllegiuni synes mig böra undvika sådana föreskrifter, hvilka, om än välmenta, måhända ej äro lika välbetänkta. M. Det i förestående skrifvelse omförmälda förhållande, att från och med innevarande lårs. början de omnämnda, mycket brukliga läkemedlen icke få från apoteken utlembäs I utan recept, som å apoteken qvarhållas, eger ; verkligen ram ovh har föranledt härvarande