Aftonbladet – 11 februari 1870, sida 2

redför yttre förmåner, af hvilka ungdomen å ginaste vägen bör komma i åtnjutande, ch någon ginare väg för religionsundervising än utanläsning utan eftertanke låter heller cke gerna tänka sig. Härtill komma slutgen olämpliga läroböcker samt den olyckga punkten i folkskolestadgan, hvilken såom minimum för undervisningen föreskrifter religionskunskap och biblisk historia till den rad, som erfordras för att kunna hos preterskapet börja den egentliga nattvardsläslingen, en föreskrift, som andans män naurligtvis till underlättande af sitt besvär gifrit den mest vidsträckta tolkning. Men äfven om dessa anledningar till briställigheten af den religiösa undervisoingen kulle kunna undanrödjas, hvilket dock näpveligen torde kunna ske, så länge statskyran existerar såsom sådan, och så länge statsnakterna äro beroende af kyrkomötes beslut, å qvarstår dock alltid den förnämsta orsacen dertill i svårigheten, för att ej säga omöjigheten, att någonsin kunna gifva folkskoleläaren den grundliga och mångsidiga religiösa vildning, som är nödvändig för religionsunderisningens rätta meddelande. Såväl hans, som olkskolans förnämsta uppgift är dock alltid len medborgerliga undervisningen, och det är verkligen orimligt att fordra, det han på samma gång skall ega skicklighet i alla de lika ämnen, som höra till densamma, och i le religiösa ämnena, äfven om man vid seminarierna åt de senare försöker att bereda aldrig så mycket utrymme på de förras bekostnad. Endera grenen af undervisningen måste på detta sammanhopande af olikarade ämnen ovilkorligen blifva lidande. Här om någonstädes måste man således underkasta sig arbetsfördelningens stora lag. Må man derföre åt skolläraren öfverlemna len medborgerliga undervisningen och åt presten den religiösa. Hvad kan väl för öfrigt vara naturligare, än att presten, som åt sitt heliga kall egnar hela sitt lif och som dertill under en längre tid förbereder sig samt förskaffar sig den erforderliga kunskapen och skickligheten, äfven öfvertager ungdomens religiösa uppfostran? Finnes öfverhufvud för honom någon högre uppgift och någon heliare pligt, än att just under barndomen, då sinnet är som mottagligast, vägleda den blifvande verldsborgaren och statsborgaren till sann gudsfruktan och rättskaffens vandel? När man erkänner, att han bör göra det till den första nattvardsgången, hvarföre bör han icke göra det äfven förut, innan sinnet möjligtvis en gång för alla blir vilseledt genom religionsundervisningens missriktning? Min mening är derföre, att religionsundervisningen i folkskolorna bör skiljas från folkskolelärarebefattningen och öfvertagas af presterskapet. En naturlig följd häraf blir äfven, alt de religiösa ämnena skiljas från seminarierna, med undantag,af det obetydliga, som kan vara nödvändigt för att hålla bön och kyrkosång. Blott sålunda kan folkskolan uppfylla sitt höga ändamål; blott sålunda kan den medborgerliga och den religiösa undervisningen hvar för sig erhålla den utveckling, som är nödvändig. (Forts följer.)