Aftonbladet – 11 februari 1870, sida 2

I detta ögonblick syntes mrs Barley i dörren och stannade ett ögonblick på tröskeln, lyssvande på sin svågers yttrande. Mr Barley vände sig om och gick henne till mötes. Flon hade satt upp håret och kastat en hvit råpeschal öfver plane; hennes ögon lyste vf en allvarlig glans och kinderna buro en tark rodnad; — skön var hon, der hon stod. Polismannen framstälde frågor till henne, örande anledningen till den ordvexling, vid vilken hon varit närvarande, men hon ville j gifva honom något tillfredsställande svar. Ton kunde verkligen icke påminna sig,, — Philip King hade haft orätt, det visste hon äkert; hon bad om ursäkt för sitt osamaanhängande tal, men hennes hufvud värkte å förskräckligt och hon kände sig helt förrirrad. Detta var egentliga icnehållet af vad hon sade — allt hvad han kunde förmå venne att meddela, Han bockade sig och rick, och mr Barley följde honom ned för kappan, Selina reglade dörren efter dem. Nu måste jag ha ett litet samtal med lig, Anna, sade hop och drog mig till sig ler hon satt på en låg soffa. Jag såg att hon alltjemt skakade af en inre frossa. Hon rågade mig om allt som hade händt sedan ag lemnade henne i paviljongen. Jag började berätta och hade hunnit till den punkt då Philip King blef skjuten. i Gud i himmelen, barn! såg du när han ;sköts?n Jag hörde skottet och såg honom falla. Kulan tycktes komma från det håll, deråt han haft sina blicklar riktade. Såg du hvem som gjorde det? hviskade nom, knappt hörbart. Du såg således ingen annan än Philip Kinga