Aftonbladet – 10 februari 1870, sida 3

leles . osannolikt, att någon enskild person skulle finnas hågad att, äfven med åtnjuande af något understöd, uppehålla en stående lyrisk scen. Betänkligt måste det också synas att till enskildas förfogande öfverlemna de k. tea;rarnes nuvarande, värderika tillhörigheter, lå det knappt blefve möjligt att stadga verksamma kontroller eller erhålla tillräckliga varantier för deras tillbörliga vård och återställande deraf framdeles. Om den uppfattning är riktig, enligt hvilsen teatern utgör en institution af alldeles gen beskaffenhet, som icke utan stora oläsenheter kan inpassas bland statens förvalbanide verk och icke heller utan fara för dess högre ändamål kan såsom en blott och bar ndustri öfverlemnas åt enskild företagsamhet, synes deraf naturligen framgå, att, om lenna institution skall fortfarande med unlerstöd af offentliga medel upprätthållas, den cke kan umbära det skydd och den särskilda omvårdnad, hvarmed k. teatern alltifrån sin stiftelse städse varit af Sveriges konungar omfattad. I vårt land saknas den instans, som annorstädes har sig behandlingen af dessa ärenlen uppdragen, nemligen en särskild minister för det regerande huset, med eller utan samband med högsta målsmanskapet för de sköna konsterna. För år 1863, då det nu gällande teaterreglementet utfärdades, föredrogos angelägenheter beträffande k. teatern i samma ordning som frågor rörande det k. hofvet. Komiterade som icke förbise vigten deraf, att en i möjligaste måtto mångsidig, icke mindre ekonomisk än äfven litterär och artistisk pröfning kommer den lyriska och dramatiska scenens angelägenheter till del, hafvå emellertid funnit sig icke böra ingå i de debaljbestämmelser, som i detta afseende kunna vara ändamålsenliga. rad er De banat rr nd NR