Aftonbladet – 10 februari 1870, sida 3

manhanda att genom Iirrvung landsDykt undandraga sig det, Först i måndags afton blef han på Rue de Flandre arresterad. Han hade ännu denna dag bivistat sessionen i lagstiftande kåren, der Cremieux anmält en interpellation till följande dagen om verkställandet af domen emot honom. Rocheforts häktande synes ha varit den öfverenskomna signalen till den af revolutionspartiet länge omtalade emötens utbrott. Barrikader uppkastades under natten på flera af gatorna i Belleville. Men de synas ha varit svaga och svagt besatta, ty de togos af polisen och gardes de Paris utan blodsutgjutelse. Sammandrabbningar som på andra: ställen föres föllo mellan ordningsmakten och deltagarna i emöten aflupo dock ej helt och hållet oblodigt. Flera personer blefvo sårade, åtskilliga af polisen mycket svårt. Ett stort antal, telegrammet uppgifver ända till 200, häktades. Deribland skola varit samtliga medarbetarna i La Mörsällaise, utom en, som räddat sig med flykten. Tisdagen blefvo händelserna föremål för en interpellation i kammaren, der regeringen genom Ollivier och inrikesministern Chevandier afgaf förklaringar, som hade till följd attkämmaren utan vidare öfvergick till dagordningen. Afven natten till i går uppfördes barrikader, men äfven dessa togos utan begagnande af eldvapen. Endast på ett ställe skall striden varit allvarsammare. Omkring 100 personer häktades; Vid samma Rue de Flandre, der Rochefort arresterades, ligger den nya lokal han hyrt för att hålla möten med.sina valmän. Denna lokal, kallad Salle de la Marseillaise, invigdes den I Februari... Omkring 3000 personer voro närvarande. Rochefort presiderade väl, men om Honom och hans verksamhet var ej det minsta fråga. Representanten för Paris första valkrets, skrifver en korrespondent, är på de offentliga mötena nästan lika tystlåten som i kammaren. Han lät hrr Flourens, Milliere m. fl. af hjertans lust utbreda sig öfver den sociala frågan, men tog sjelf i debatten ingen del. Då. han under loppet af densamma en gång uppmanade församlingen till lugn, på det att den närvarande representanten för ordningsmakten ej måtte af blott missförstånd gifva varningar, inföll poliskommissarien: Jag vet mycket väl hvad jag säger: jag är ej dummare än pil — Visst icke, svårade Rochefort, ,men ni är mer poliskommissarie än jag., Mötet fortgick derefter ostördt..Deremot blef ett annat möte, som samma afton hölls: i Salle Molidre, upplöst af polisen, emedan en talare liknat Emile Ollivier vid Judas Ischarioth. I teatern Porte S:t Martin, der Victor Hugos Lucrezia Borgia den2 Febr. för första gången efter många år åter uppfördes, gick det ytterst stormigt till. De oförsonliga hade nemligen i stort antal infunnit sig och utgjorde majoriteten i salongen. Redan före representationens början var tumultet fruktansvärdt.. Rocheforts inträde gaf visserligen endast anledning till några enstaka leverop, men då Paul de Cassagnac, den frenetiske imperialisten, som i Pays alla dagar hånar demokratien, inträdde i sin loge, började det på allvar. Först ropade några personer honom vid namn på den bekanta melodien Des Lämpions,. Det var först tio, sedan tjugu och slutligen femhundra. Paul de Cassagnac lorgöerade kallblodigt massan. Nu shvisslådes, och då han tecknade att man skulle följa honom:ned på.gatan, brast stormen riktigt lös. Från alla håll skreks, hvisslades och stämpades, det var en scen, skrifver en korrespondent, som ej låter återgifva sig. Stormen lade sig: först då ridån gick upp. Emellån första och andra akten förnyades scenen. Hon var om möjligt ännu värre, då Paul de Cassagnäc fortfor att utmana massan, och dervid begagnade sig af de smädeord som ban dagligen serverar i Pays. Emellan andra och tredje akten steg oväsendet. Men denna gång ropades ej längre endast Öassagnacs namn, utan femhundra röster skreko på en gång: Un, deux, trois; fendez-vous!, Cassagnac är, som bekant, en väldig slagskämpe. Tillika anföll man marskalk Conrobert, och från alla sidor skallade hans namn på samma melodi. Underfjerde mellanakten Var Oassagnac försvunnen. Hans vänner hade öfvertalat honom att lemna salongen före styckets slut. Han går aldrig ut obeväpnad, och de fruktade att det kunde komma till blodiga scener, om demonstratioderna emot honom fortsatts på gatan. Men man föll nu i stället öfver den unge Heeckeren, en son till senatorn : och medarbetare i Pays, som intagit Paul de Cassagnacs plats i logen. Under alla dessa stormiga uppträden förhöll sig polisen, som dock var talrikt representerad, fullkomligt passiv. Efter representationens slut gick publiken i lugn sin väg. Stycket sjelf hade i det hela stor framgång, åtminstone ville applåderna, då ridån gick ned, ej täga slut. Ehuru pjesen egentligen ej kunde innehålla några anspelningar på nuvarande förbållanden, då den skrefs för 37 år sedan, lämpade man dock hvartenda ställe, som dertill möjligen kunde ge den aflägspaste anledning, på nutiden och mottog dem med stormande applåder eller högljudda protester. De senare voro isynnerhet starka vid orden Lepee nette et loyale, comme celle de PEmpereur, (en öppen och ärlig värja, sådan som kejsarens). Det var som om publiken plötsligt fått ett anfall af raseri. Ånspelningen på den gyllene rosen, som af påfven skickades till Lucrezia Borgia, ansiog lifligt. Det heliga kollegiet, som är uppfyldt af banditer, på samma gång bagnon är befolkad med kärdinaler; gjorde en ofantlig effekt. Vid styckets slut höjdes väldiga Vive Victor Hugo! Konungen af Baiern har äfven vägrat mottaga representanthusets adress, liksom förut riksrådets. Denna adress, säger det kungliga brefvet till kammarens president, har genom de anfall hon riktat mot hela den nuvarände ministeren ej motsvarat den försoningens .anda, hvaraf jag itrontalet tilllandets representanter gjorde mig till ett uttryck. Det är mig följaktligen omöjligt att mottaga denna adress. Föröfrigt skall denna omständighet ej. hindra mig att anstränga alla mina bemödanden för att återskänka luon åt landet. som nu oroas af partiernas