Aftonbladet – 10 februari 1870, sida 2

nomförandet af den reform, hvarom nu är fråga, och att densamma tillräckligt länge blifvit förberedd och öfvervägd, ligger i klar dag. Huru helt annorlunda låter det icke nu från deras sida, som bekämpa dissenters medborgerliga och politiska rättigheter, än för tjugu år sedan. Just af det sätt, hvarpå motståndarne mot reformen nu uppträda, visar sig bäst, hvilket omätligt inflytande de grundsatser, som äro i fråga att tillämpa, vunnit inom det allmänna tänkesättet. Här visar sig, af hvilken vigt och betydelse för folkuppfostran de offentliga debatterna äro. När en sak för ögonblicket faller, efter att de som kämpat för densamma, användt mycken tid och ifrigt bemödande, för att ur alla synpunkter skriftligt och mundtligt utreda densamma, så förefaller det mången, hvilken endast ser på det närmast liggande, som skulle allt detta arbete vara fraktlöst bortkastadt; men det är icke så; de sanningar, som blifvit utvecklade, den bevisning, som blifvit åvägabragt, ligga och gro och slå rot i det allmänna medvetandet, och när saken efter någon längre eller kortare tid åter kommer å bane, finner man straxt, att den befinner sig på en annan ståndpunkt, man märker det lätt på sjelfva de mest bestämda motståndarne, äfven om de skulle affektera, att ingenting ha lärt och ingenting glömt. Det är derföre, som det icke innebär någonting så särdeles nedslående för den som kämpar för ideerna, att vid den ena eller andra sakens afgörande stanna i numerisk minoritet, om blott denna minoritet har den moraliska öfvervigt, som kommer af varm hänförelse, goda skäl samt en kraftigt och ädelt förd kamp. Det behöfves under sådana förhållanden ofta icke lång tid, innan minoriteten är förvandlad till majoritet. Då religionsfrihetsfrågan de senaste gångerna varit å båne inom vår representation, var det ytterst få, som yttrade sig emot sjelfva saken och som icke började med att förklara, att de erkände principens riktighet. Det men, som reformens motståndare läto följa på detta erkännande, var i allmänhet ytterst hofsamt i form och afsåg hos de flesta ett uttalande af farhågor för dei praktiskt hänseende betänkliga följderna af förändringen. Det är i allmänhet samma kategori at mycket rädda medborgare, som alltid och vid alla tillfällen spått de största olyckor och olägenheter af alla humanitetsreformer, på samma gång de icke kunnat förneka det principielt riktiga i dem; det är samma art af politici, som t. ex. trodde, att upphäfvandet af spöoch risstraffen och af den allmänna kyrkoplikten samt beviljande åt oäkta barn a arfsrätt efter deras moder skulle medföra samhällsbandens upplösning, och hvilka aldrig af vunna erfarenheter låta afhålla sig från att producera spådomar af samma slag. Derjemte gjordes formella invändningar af mer eller mindre betydenhet, en del härrörande från sådana personer, som, äfven om de äro med om en sak, aldrig kunnagodkänna något förslag, om det icke i detalj är alldeles efter deras hufvud, och derföre göra motstånd mot allt, som icke de sjelfva utarbetat. Vi skola i en följande artikel närmare skärskåda de gjorda invändningarne.