Aftonbladet – 8 februari 1870, sida 2

Det må Heneage sjelf förklara inför domstolen, svarade mr Barley tvärt. Det är endast ett par dagar sedan vi hade ett samtal angående Philips helsa och hvad le han borde välja; — stackars gosse, vi unde besparat oss dessa bekymmer! Jag påminver mig att jag frågade hvem som en gång skulle ärfva honom — föga anande att stunden var så nära för handen., Mr Edwin Barley svarade intet. Hvad i himlens namn! — är det mrs Barley som sitter der? hviskade presten, då hans blickar föllo på den halfdunkla trappan till öfra våniogen. Hon vill inte gå sin väg. Sådana saker duga ej för fruntimmer. Tala ej till henne, Martin; hon blir förr lugn, om man lemnar henne i fred. Det är vid min heder en förskräcklig händelse, återtog presten, hvars tankar ånyo återvände till den döde ynglingen. Säkert gör ni likväl orätt uti att kalla den ett mord. Derom kan endast vara en tanke; ett kallblodigt mord är det; derom är jag så säker, som om jag sjelf hade sett Heneage lägga bössan till ögat, påstod mr Barley envist. Jag skall förfölja honom ända till döds, det lofvar jag! Ar han inte redan häktad? Om han verkligen begått mord, bör han också svara derför. Hvar är han? Edwin Barley svor till en kraftig ed; det var en obestridlig sanning — må hvem som kan söka förklara det — att han ända till denna stund icke egnat en tanke åt att gripa Georg Heneage. Hvilken narr, hvilken galning jag varit! utropade han. Nu har han haft tid att undkomma. sHan bör ej ha hunnit långt ännu. (Förte,)