Aftonbladet – 7 februari 1870, sida 2

ket på engelska landtgårdar var förstugan fullkomligt möblerad som ett rum; då Duff hörde bärarne komma hade han hastigt skjutit bordet fram till ett fönster mellan dörren och sidväggen; jag blef dervid instängd i hörnet och nedsjönk på mattan utan att sedan våga röra mig. Tänd lampan!, befallde mr Barley. Nyheten hade redan spridt sig; tjenstfolket trängde sig in; några af de qvinliga tjenarne började gråta och jämra sig; det blef ett uppträde af obeskriflig förvirring, skrik och oreda. Mr Edwin Barley vände sig häftigt om. Ut med er allesammans! ropade han med vredgad och sträf röst. Hvad skall detta oväsen betyda? Ni karlar, stannen dernere hos fogden! fortfor han och vände sig till bärarne; er närvaro torde bli behöflig. Arbetarne drogo sig skyndsamt ut genom förstuguporten, tjenstfolket tog flykten genom den motsatta dörren. Mr Barley var ej den husbonde som öfversåg med senfärdighet vid att göra sig åtlydd. Miss Delves var den enda som stannade qvar. Hon närmade sig. Huru gick det till? frågade hon med ljudlös stämma, föga lik hennes vanliga röst. Skafta mig litet konjak och en tesked, var mr Barleys enda svar. Han är visst död, men vi böra likväl ej församma de medel som stå oss till buds. Skynda dig efter ett glas konjak. Hon ilade in i matsalen, och i samma ögonblick kom Selina hastigt ned för rappa Hon hade på sig en elegant, svart sidenklädning, garnerad med cråpe, och hennes sköna, ljusa hår föll upplöst ned på de bara axlarna. Som det tycktes hade allt detta buller stört henne, medan hon klädde sig till middagen. (Forts.)