tre de fördömda Jerndubbarne kommo i vägen och — ritsch! ratsch! — sågbladet flög i tusen bitar. Att det sedan ej var särdeles svårt att få bevis på tjufvarne faller temligen af sig sjeltt. En god hjelp härvidlag fick man dessutom af sågaren sjelf, som visserligen först nekade inför tinget, men slutligen i harsen öfver sitt förderfvade sågblad oförsigtigt fog utropade: Inte kunne ja tro heller, att ni skulle vara så f—b—de kitsliga å slå in spik i stocka. —