Aftonbladet – 7 februari 1870, sida 2

håll. Några af gårdens folk som återvände hem från sitt arbete på åkern hade tagit vägen genom skogen och kommo på mr Edwin Barleys kallelse. En af dem, en ung man vid namn Duff, var framme nästan lika fort som jag. Han kom in i förstugan just då jag under spasmodisk gråt slagit armarna om halsen på Jemima, och ivgenting skulle så verksamt förmått återkalla mig till sans och lugn som detta afbrott. Duff framförde sitt ärende: den unga herrn hade blifvit skjuten ute i skogen, sade han. Unga herrmm!s skrek Jemima. Hon hyste ingen tvekan rörande hvem han menade; Philip King kallades vanligen så af folket. Medan Duft ännu afgaf sin berättelse kom Charlotte Delves; han aftog häftigt sin hatt för henne och upprepade ännu en gång sitt ärende. Hon blef dödsblek — lika blek som Georg Heneage — och sjönk ned på en stol. Duf hade ej nämnt Heneages namn, blott mr Barleys; kanhända trodde hon att den sistnämnde hade lossat det olyckliga skottet. Det skedde säkert af våda, Duff. De äro så oförsigtiga med sina bössor. o Nej, det är allt öfverlagdt mord! Atminstone säga de så. Inte kan han vara död. — Stendöd, det är säkert! inföll Duff mycket bestämdt. Jag misstar mig aldrig på det, jag. Nog vet jag hur lik se ut; för se, far min var dödgräfvare! De komma med honom nu, kan jag höra. Medan Duff ännu talade kunde man på afstånd förnimma de afmätta stegen af personer som närmade sig med en tung börda; snart var det sorgliga tåget framme, och Philip King eller hvad som numera återstod at honum fades på ett stort bord. Enligt bru