Aftonbladet – 3 februari 1870, sida 3

nerlgt och tick sit rätta tförnuit äter, då han sc dän flyttade til Hjo: (0. N) KRA N STNASe IDeputation från mosaiska trosbekän Å nare vid Upsala universitet. Professorerna Rydin och Ribbing hafva dag i egenskap af riksdagsmän och univer sitetslärare emottagit en deputation från d vid Upsala universitet studerande mosaisk trosbekännarne. Deputationen utgjordes a filosofie doktorn Robert Rubenson, kandida ten A. Levertin och studenten A. Raphael Doktor Rubenson, som anförde deputationen uppläste efter några inledande ord om an ledningen till uppvaktningen, en så lydand adress: De mosaiska trosbekännare, åtta till antalet hvilka för närvarande vistas vid Upsala uuiversi tet, anhålla vördsamt att till er, hr professor, : egenskap af universitetslärare och ledamot af riks dagen få frambära några ord med anlednivug a den vid 1867 års riksdag föreslagna förändringer af 28 R. F., hvars afgörande nu förestår. Vi hafva visserligen tvekat, huruvida den om ständigheten, att utgången af denna frågas be handling är af största betydelse för oss person ligen, kunde gifva oss någon befogenhet att detta ämne uttala vår åsigt. Men då vi betänka att af alla landets invånare vi jemte de få tros forvandter, som nyligen lemnat universitetet, är de enda, hvilkas lefnadsbana i väsentlig mån dera; kan komma att bestämmas, har en naturlig till bakadragenhet måst vika för behofvet att inför någon af landets representanter framställa de svårigheter, med hvilka vi hafva att kämpa, så länge den nu gällande lagen oförändradt bibebålles. Att utan eget förvållande sakna de medborgerliga rättigheter, hvilka tillkomma landets öfriga invånare, är visserligen i och för sig sjelf hårdt. Finner ett sådant undantagsförhållande icke sin naturliga förklaring och sitt fullständiga berättigande i statens egen välfärd, måste det tillika förefalla orättvist. en när det dessutom ingriper i individens rätt att sjelf bestämma sin lefnadsbana, när det antingen inskränker hans verksamhet till vissa, hufvudsakligen materiella, sysselsättningar eller icke tillåter honom att egna sin tid och sina krafter åt det, som bäst öfverensstämmer med hans böjelse och anlag, när med flit och möda förvärfvad vetenskaplig duglighet, när genom fastställda lärdomsprof ådagalagd skicklighet att arbeta i den högre kulturens tjenst måste gagnlöst uppoffras, och efter en ungdom, använd på sådana förberedelser, mannen tvingas in på en helt annan lefnadsbana, då måste ett sådant tillstånd kännas så djupt nedslående, att det icke är underligt, om arbetskraften förlamas och modet och verksamhetslusten förgå. Sådan är i större eller mindre grad vår ställning och deras, som, af samma tro som vi, egnat sin ungdom åt studier vid universitet. Ingen af oss har dock börjat sina akademiska studierutan hopp att snart se de hinder försvinna, som stodo i vägen för en fotsatt verksamhet på den en gång beträdda banan. Vi hafva sett, huru öfvertygelsen om det orättvisa i dessa inskränkningar alltjemt utvecklats och mognat i vårt fädernesland, huru det ena förslaget efter det andra till deras borttagande blifvit framstäldt af ädla och fosterlandsälskande män. Vi hafva under vår vistelse vid universitetet haft den lyckan att åtnjuta fullkomlig likställighet med den öfriga studerande ungdomen, vi hafva i hög rad haft att glädja oss åt mångfaldiga bevis på åde lärares och kåwraters aktning och förtroende, vi hafva till och med sett, huru universitetets egna lärare för dettas räkning sökt tillgodogöra af oss förvärfvad vetenskaplig skicklighet. Skulle icke allt detta hafva ingitvit oss den förhoppningen att se hindren falla och stärkt vår öfvertygelse derom, att denna fråga bör till dem, som förr eller senare måste få en tillfredsställande lösning? — Utan denna öfvertygelse skulle vi icke vågat beträda en bana, der i de flesta riktningar all utsigt till framgång är för oss stängd. Det är under sådana förhållanden lätt att inse, med hvilka känslor vi emotse afgörandet af det förslag i denna riktning, som nu föreligger. För staten skulle det möjligen kunna synas minIre betydande, om den förändring, som nu är i fråga, sker några år förr eller senare, ehuru vis-. serligen fortfarandet af en orättvisa, som inses såsom sådan, efter vår öfvertygelse ingalunda kan rara till statens välfärd. För oss deremot skulle ippskjutandet till en närmare eller fjermare framid af frågans lösning måhända afskära möjligheen att inträda på en lefnadsbana, som vi motsett ned längtan och förhoppning, och vi våga deröre hysa den tillförsigt, att icke föreställningen m. faror, som efter hvad vi tro ingenstädes visat ig verkliga, skall verka derhän, att några, om än å, medborgare fortfarande beröfvas deras heligate och dyrbaraste rättighet, den nemligen att få nvända de krafter och den förmåga de kunna ga på det sätt de fmna sig bäst kunna göra det, ill ett älskadt fosterlands gagn och båtnad. Hr professor! Ehuru vi väl veta, att vår ställning i ifrågavaande afseende icke kan vara er sösom universietslärare obekant, hafva vi dock ansett oss böra ned den öppenhet, som man kräfver af ungdonen, inför eder uttala vår uppfattning af densamna, liksom våra önskningar vid den utsigt till förndring deri, som nu yppat sig, på det ni, om ni å finner lämpligt, må kunna derom vitna, öfverygade derom, att bland andra skäl, som från mera Illmänna synpunkter kunna andragas för genomörande i vårt fäderneslands lagstiftning af en stor ch välsignelserik grundsats, äfven det af oss anörda icke bör frånkännas all vigt och betydelse. Hr Rydin tackade deputationen för det ionom genom adressen visade förtroende. Det ore icke obekant, att han af full öfvertyelse delade deras åsigt, som ville att det vilande förslaget skulle antagas. Denna öfertygelse grundade sig ej minst på den erarenhet han förvärfvat sig om de mosaiska rosbekännares flit och värdiga uppförande, ied hvilka han under sin verksamhet såsom ! niversitetslärare kommit i beröring. Det vore onom en sann tillfredsställelse att inför förta kammaren kunna gifva dem detta vitsrd, och önskade af hjertat frågans lyckliga ösning. Om hr Ribbings svar ha vi itke ännu erållit underrättelse. Ferdinand Braunerhjelm. AA