Aftonbladet – 3 februari 1870, sida 2

de att han gått för att taga reda på mig. Kanske hade han det också, i visst afseende, den narren! — Hvem är det? tillade han hastigt, vid åsynen af mig der jag stod; till hälften dold af fönsterdraperiet. Det är lilla Anna Hereford. Hon har kommit en vecka förrän jag väntade. Anna, kom fram och låt mr Heneage förklara di sin kärlek. Det är en stor utmärkelse må du tro, att vinna hans höga bevägenhet. Han lyfte mig upp från golfvet, såg på mig och stälde mig åter varsamt ned. Ett litet täckt ansigte att egna sin hyllning åt. Hur gammal är du, min lilla dam ? Elftva år, sir. Elfva! upprepade han förvånad, jag skulle på sin höjd trott nio år. Elfval Ja, och dubbelt så gammal till förståndet, inföll Selina på sitt vanliga tanklöst glädtiga sätt. Jag gissar att barn som växa upp utan att ega syskon bli så der förkloka. Ni skulle höra henne tala, Georg! Jag har sagt Anna rent ut, att hennes mamma och hennes. gamla dadda ha gjort henne lillgammal. Vågar jag presentera mig för eders nåd i denna drägt Den talande var hans ärevördighet pastor Martin, som långsamt steg in i rummet och visade på sin jagtdrägt. aDet är egentligen inte mitt, men Barleys fel,, fortfor han. Barley erbjöd mig att läsa bordsbönen här vid middagen i dag, och derpå försvann han, så att vi ända tills nu förgäfves väntade hans återkomst! Detta har gjort, att jag ej hannit gå hem och kläda om mig. Det gör ingenting, herr. pastor., svarade hon med den iotagande vänlighet, hvilken, sär hon så behagade, stod henne till buds. Jag har sutit till bords med herrar i jagt