Aftonbladet – 2 februari 1870, sida 2

sprängämne vore så litet eldfarligt som dynamit. Att olyckor inträffat genom dynamit vore sannt, men man borde skilja meilan ämnet under beredning och ämnet färdigt. Kapten v. Francken ansåg det ej vara så farligt som det lät. Då man så länge handskats med krut, som vore vida farligare, tvekade han ej att tillstyrka bifall till utlåtandet. Fabrikör Behrling förmälde, att utskottet ansett, att då på uppgifna ställena redan finge försäljas krut, kunde det ej möta betänklighet att medgifva försäljning af dynamit i små qvantiteter. De timåde explosionerna, dervid stora qvantiteter exploderat, hade visat att verkningarne ej vore så farliga för krigen byggnader. Apotekaren Wikström och kapten Berg omförmälde båda sin vid begagnande af dynamit vunna erfarenhet, att det icke vore farligt. Den sistnämnde tillade, att det tillförene, då vid hans bergsprängningar krut användts, varit omöjligt äfven med största försigtighet undvika olyckshändelser. Sedan han börjat använda dynamit vore han i detta hänseende fullkomligt lugn. Löjtnant Weber medgaf att åynamiten erbjöde mindre fara för sjelfantändning, men då det ej kunde bestridas att genom en olyckshändelse en explosion kunde inträffa, så förstode han ej huru det kunde påstås att någon fara ej kunde uppstå för byggnader och menniskor, Yrkade afslag. Kommersrådet Sjöberg hade haft anledning söka inhemta hvad de sakkunnige kände rörande ifrågavarande ämnes egenskaper, och hade kommit till det resultat, att de kände nätt upp ingenting. Obestridligt vore, att oljan och de fasta eller indifferenta ämnena i dynamiten kunde skiljas från hvarandra, och då Hade man nitroglycerin i oblandad form, och huru lätt denna genom stöt antändes vore bekant. Att krut förvarades i samma lokal ökade blott faran, ty om. krutet exploderade, skulle explosionen meddela sig åt dynamiten. Om nu 50 skålp. dynamit motsvarade 300 skålp. krut, vore gifvet att en stor olycka skulle blifva följden af en explosion. Vore det således rätt och tillbörligt att tillstyrka ämnets förvarande i tätt bebyggda stadsdelar? Talet om ofarligheten vöre blott löst prat, ty hvarken ver tenskapsmännen eller de praktiska männen kunde säga sig känna ämnets egenskaper. Majoren frih. Fock förordade äfven afslag på grund af den föga kännedom man ännu egde om ämnets egenskaper. Hr Montelius, erinrade, med afseende å argumentet att krut finge på de uppgifna ställena försäljas, om ordspråket, att. man ej borde bota ondt med hälften värre. Beredningsutskottet hade sjelf vitsordat att ämnet ännu vore till sin natur obekant. För öfrigt hade man blott att ställa sig till efterrättelse den kongl förordningen, som bjuder, att de två försäljningsställen, som få finnas, böra företrädesvis. utses i afsides belägen del af staden; och det kunde icke påstås att lokal vid Drottninggatan, midt för vetenskapsakademien och Stora Barnhuset, och en annan vid den lifligt trafikerade Stadsgårdshamnen, vore afsides be lägna. Stadsfullmäktige beslöto, utan rg afgifva den förklaring, att icke någondera af de föresla platserna vore till försäljning af dynamit lämplig