Aftonbladet – 2 februari 1870, sida 2

Var det inte gudt val? Det var ett högst dåligt val. Han var rent ut sagdt lärftskrämare, — en vacker, väl ippfostrad person men — lärftskrämare! Allrig hade något dylikt händt, aldrig, så länge Carewska slägten funnits, hade någon dess ättling sänkt sig så lågt. Ser du, Anna, hon hade fattat tycke för honom, innan hon kände något om hans stånd eller hvad han var: Han var för henne endast en gäst vid badorten, just som hon sjelf. Naturligtvis borde hon gifvit honom på båten; — jo visst! I dess ställe gaf hon honom sig sjelf och sina pengar, — en rätt vacker förmögenhet. Gifte hon sig emot sina föräldrars önskan? Det kan man inte beskylla henne för, ty hon stod alldeles ensam i verlden och var, som man säger, sig egen herre. Men en Carew af Keppe-Carew borde haft bättre förstånd. Men hon var ej från Keppe-Carew, 5elina ? Jo, vet du inte det, Anna? Hennes far innehade godset först; då han dog utan en son, öfvergick det till hans bror, din morfar, och då äfven han afled utan arftagare, föll Keppe-Carew och dess bördiga marker i händerna på en aflägsen slägtiog, såsom närmare arfvingen. Vi tre Carews ha allesammans på ett eller annat vis gjort dåliga piften. Mrs eg yttrade detta med en drömmande min, liksom hade hon glömt att någon mera fanns i rummet. Hon, Franciska, gifte sig med lärftskrämaren och satte derigenom en skilsmessa mellan sig och sin familj; Ursula blef öfverste Herefords hustru, för att under några af sina bästa år föra ett aftynande lif i Indien och dö i torftighet, och jag bar gift mig med