Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 3

då den goda fruns grofkornigheter äro tung och synas vara med svett och möda utarbe tade, så bära Lucidors stycken karakteren a hastarbete och improvisation och förete allti någon blixt af snille och qvickhet. Att verlden betraktade honom såsom e stackare, är förklarligt nog; att litteratur historici i en senare tid trott sig också kunn: bryta stafven öfver honom för den köpen skap man dref med hans versmakaregåfvor är också begripligt; men mindre förlåtligt är att liksom man på löst prat konstruerat han: biografi, så har man äfven på samtidens me: ning om hans person sökt konstruera han: inre väsen och karakter. Han var icke en: under sin bittraste nöd så förkommen, at han kunde dikta hvad som helst och till hven som helst för mat och dryckjom. Denn: samtidens populära uppfattning vederlägge: af åtskilliga numera framkomna fakta, son vitna derom, att en viss stolthet bodde qvai i djupet af hans hjerta. Så erfar man a O, Celsii den yngres handskrifna samlinga på universitetsbiblioteket i Upsala, att Lucidor en gång, då riksrådet grefve Thott, son nyligen hade förlorat sin son, reste förbi, obemärkt stack in i hans vagn ett papper, som grefven vid hemkomsten fann vara en grafsång öfver hans son. Några personer, som finge se densamma, trodde sig igenkänna Lucidors stil. Grefven skickade då sin kammartjenare med en hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades, men vägrade att mottaga penningarne. Grefven bjöd då poeten till sig på middag och bad honom sedermera att såsom minne af honom mottaga en ny klädnad, som han för hans räkning låtit förfärdiga. TLucidor mottog den, men då han sedermera träffade sin vän skalden Columbus och denne uttalade sin förvåning öfver att se honom så grann samt sade att folket undrade och gapade på honom, vick han genast hem och brände upp drägLen. Äfven berättelsen om hans död har man konstruerat i samklang med den öfriga uppfattningen af hans lif och väsen: liksom han hade lefvat blott i sus och dus och ömklighet, så slutade han i ett krogsiagsmål och krakel, genomstungen af en löjtnant Storm. Dertill har man för eftektens skull alldeles på fri hand lagt det litterärhistoriska antaandet, att han lefde ännu några dagar efter utt ha erhållit sitt banesår och att det var inder dessa dagar han skref sina psalmer, specielt de :trenne, som finnas i vår nuvarande psalmbok under n:r 463, 465 och 467. Denna berättelse vederlägges också i en aneckning i de nyssnämnda Celsiska samlinarne, hvilken finnes aftryckt i förordet till len volym vi här anmäla, och i hvilken beättas att Lucidor större delen af dagen rarit tillhopa med en vän Samuel Ernstedt, å källaren Finmerstången. Lucidor skämade med honom. Ernstedt blir slutligen nd, gör länge sinne, sätter sig i försåt unler bordet och sticker Lucidor midt igenom röstet med sin värja. Lucidor har då sagt: Ornstedt, du har gjort min spådom alltför ann: jag är stucken till döds. Du har gjort n elak gerning; men gå nu hem i min kamnare, tag hvad penningar der finns och rym. )enne Ernstedt fick sedan lejd och kom hem sen. Denna detaljerade berättelse synes bära rovärdighetens prägel. Lucidor hade längtat efter döden och anat, tt han snart skulle-dö, Den bittra bjerteorg, som framträder i hans andliga sånger ch som äfven framskymtar på många stäln i hans skenbart muntraste qväden, kunde ndast för ögonblicket bortvisas under drycesgillen och stormande munterhet. P. Wieelgren har helt nyligen dragit sensmoralen r hans historia på helt annat sätt än Aterbom; han yttrar nemligen: Ej blott en unniska, utan ock en skald gick emellertid öriorad för en i de adliga privilegierna. En stor del af Lucidors dikter ha gått irlorade; så t. ex. den omtalade grafsången fver grefve Thott och en mängd visor, som tgifvaren af Helicons Blomster kände, en dels icke hade funnit, dels funnit ofulländiga eller oläsliga. En af dessa, Nys, är Frigga satt i bade Järer enligt uppgift nas i Palmsköldska samlingarne, hvarföre et väcker någon förundran, att den icke i enna upplaga blifvit meddelad. Man bör nellertid vara utgifvaren högligen tacksam r hvad han lemnat. Det gränslösa slarfst vid utgifvandet af Helicons Blomster, afhjelpt, om också korrekturet lemnar ett sh annat öfrigt att önska, i det åtskilliga dra trycfel märkas, än de som finnas optagna på rättelselistan. Det lilla antal stycken af Nils Keder, som mas bifogade i denna volym, ha der lämpsen. funnit sin plats, ty Keder var en vän h beundräre af Lucidor, och det lilla itanska poem, i hvilket han klagar öfver Ludors död, är utan tvifvel det märkligaste m finnes af hans hand. Att denne lärde, ttert bildade och mycket fromme antiquaoch numismatiker kunnat hysa ett så yrmt intresse för Lucidor och högtidligt utla det vid hans död, tyckes vittna, att det dan då fanns någon annan uppfattning af ins person, än den föraktliga, som utgick än Kkälkborgerligheten och från de högre etsarne, Keder lärer vid sin död 1735 . efterlemnat en större samling poemer, dnade för utgifning, men dessa ha blifvit rskingrade och största delen har förkomit. De stycken af honom, som här finnas eddelade, bestå af två svenska bröllopsräden, ett franskt poem till Elisabeth Brenr, en italiensk Madrigaletto och det lilla alienska poemet öfver Lucidor. På konungens af Baiern befallning skall artena för och repetitionerna af Richard Wag; Walkiire? (andra afdelningen af Der Ring Nibelungen) genast begynna på hofteatern i äönchen. — Kaiser, ända tills helt nyligen regissör vid önigl. Schauspiel i Berlin, berättas vara utnämnd I Devrients efterträdare i egenskap af direktör r hofteatern i Karlsruhe. — Teatercensuren kommer att afskaffas i ike, hvarefter teaterdirektö od 3