Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 3

Torsdagens sammanträde. Andra kammaren, Jernvägsfrågorna. Främst på dagens föredragningslista stodo K. M:ts i gårdagens tidning omnämnda propositioner, hvilka samtliga remitterades till vederbörliga utskott, utan att beledsagas af några yttranden, med undantag af jernvägspropositionen, hvilken föranledde hr Asker att begära ordet, och att, såsom sitt trande, med anledning af denna proposition uppäsa en motion. Utgående från den frågan, hvilken af de båda linierna å norra stambanan borde gifvas företrädet antingen Salaeller Sevalla-linien, kom tal. till det resultat, att den förstnämnda vore att föredraga. De förnämsta skälen för denna åsigt voro: att Sala-linien ginge genom en bördig trakt, som saknade kommunikationer, under det Sevallalinien följde Mälaren och Strömsholms kanal; att jernvägs avläggningen (på Sala-linien vore 4 mil ortare och 3 millioner billigare; att genom dess anlöggning skulle besparas ej blott anläggningskostnad, 3 mill. rdr, utan äfven ernås minskad underhållskostnad, som kapitaliserad skulle uppgä till 3 mill. rdr; att, eburu Sevalla-linien i sin helhet blefve 1 mil kortare, detta på en så lång bana ej uppvägde de större omkostnaderna, samt att Salalinien berörde flere bergverk än Sevalla-linien, hvilken dessutom sommartiden hade att bestå täflan med mälartrafiken. Grefve Sparre, som derefter erhöll ordet, började med en erinran om, att den förste tal:s anförande vore första aktens första scen i det nu började jernvägsdramat. Men, rättade sig tal., vore det verkligen första scenen? Han visade erefter inågra satiriska ord, att skådespelet redan förut kunde anses börjadt, ja att redan vid utskottstillsättnin garne ridån var uppgången, i det första platsen bland statsutskottets suppleanter genom intriger blef bestämd. Föröfrigt var tal. ingen vän af jernvägsstriderna, och de dervid åberopade siffror ansåg han föga bevisande, emedan det, liksom med klockorna i tyska klockspelet, helt och hållet beror på, huru man ställer dem. I motsats mot den föregående tal. ansåg her grefven, att Sala-linien icke vore fruktbar, hvilke så mycket hellre vore honom bekant, som han dess närhet hade en egendom. Att Sevalla-linien komme att dragas utmed vattendrag, vore långt ifrån ett fel. Förunderligt, att hela den öfriga verlden gjort sig skyldig till samma förbiseende. I hela Europa har man nemligen, såsom jernvägs kartorna visa, lagt jernvägarne företrädesvis utmed vattendrag. ch orsaken vore helt enkelt den, att kulturen och rörelsen isynnerhet hafva sitt hemvist utmed vattendragen. Skulle vi kanske lägga jernvägarne, der rörelse icke finnes, för att framkalla den? Vi hade, enligt tal:s uppfattning, icke råd att vänta på denna blifvande rörelse, och vore det föröfrigt så säkert,att det någonsin blefve någon rörelse af? Erfarenheten gaf åtminstone icke någon säkerhet derför. De bandelar, som enligt trafikstyrelsens berättelse, gifva minsta behållningen äro mellan Stockholm och Gnesta samt mellan Jönköping och en station, hvars namn ref. ej hörde. Oaktadt den förra vore belägen i närheten af hufvudstader, lemnade icke heller den någon nämnvärd behållning; och skälet vore helt enkelt att de blifvit dragna genom orter, der ingen rörelse funnits förut. Detta visade nödvändigheten att lägga jernvägarne utmed rörelsens naturliga banor; en nödvändighet så mycket större hos oss, som vattendragen under halfva året äro tillfrusna, och hvilken industri kan väl vara nöjd med en sådan kommunikation. Vill man befordra industrien, så går det således icke an att draga jernvägarne genom trakter der ingen industri finns, ty af intet blir intet. Såsom ett skäl mot Sala-linien anförde tal. äf ven, att, om densamma valdes, staten troligtvis blefve nödsakad att derifrån brygga en bibana till Westerås, hvaremot ett bolag redan bildats för att bygga en dylik bana till Sevalla-linien. Och hvilken besparing medförde det då att föredraga Sala-linien? Tal. öfvergick derefter till ed historik af jernvägsfrågorna för att visa att, med undantag af den förste chefen för statens jernvägsbyggnader och kanske ett par södermanlänningar, alla möjliga auktoriteter yttrat sig för en jernvägs dragande norr om Mälaren till Westerås och Westmanland, eller med andra ord för samma hufvudriktning som Sevalla-linien, hvaremot endast de derför närmast intresserade förorda Sala-lini en. Att norrländingarne föredraga samma bana, oaktadt hon skulle göra vägen till Stockholm 1!; mil längre, kunde tal. icke förklara på annat sätt, än såsom ett försök att draga rörelsen från Stockholm till Gefle. Hr Joh. Erik Johansson anhöll att få inlägga en allvarlig protest deremot, att han skulle hafva deltagit i några intriger för att erhålla första platsen bland statsutskottets suppleanter. En annan af den nästföregående tal. framkastad osanning vore, att han skulle bafva en egendom i Salaliniens närhet; det utgjorde nemligen ingen hemlighet, att Brogård vore helägen nära Sevallaien. Hr Ehrenborg lade statsutskottet allvarligt på bjertat, att jernvägarne anlades så, att de komme att höja nationalvälmågan genom att blifva häfstänger för tillgodogörande af våra ofentliga rikedomar i ruttnande skogar, och mineralrikets skatter. Grefve Sparre upplyste en föregående tal., att hans eget påstående derom, att han tade en egendom i närheten af Sala-linien, ingalunda vore någon osanning, ty denna egendom befunne gig i erlåsa socken, och jag skulle väl, slutade tal., vilja se den, som kan bestrida min rätt dertill. är Hierta: Det hade blifvit en sed att ledamöter af statsutskottet icke yttrade sig vid remissen af de regeringens propositioner som gå till detta utskott, då de i allt fall i utskottet skulle handlägga deri förekommande frågor. Tal. hade ock af detta skäl ämnat nu iakttaga tystnad. Men då en diskussion uppstått och en föregående talare här uppmanat utskottets ledamöter till betänksamhet, ville hr Hierta begagna tillfället att förklara, att detta icke skulle i utskottet felas, åtminstone från hans sida. Till närmare förklaring häraf, fästade han sig vid hufvudsakligen tvenne yttranden i propositionen, på hvilka regeringen grundat sitt förslag, att nu på en gång fortsätta både den östra och den norra stambanan. Denna olycksaliga benämning, vid hvilket intressena sökte att haka sig fast, under föregifvånde att rikets ständer och riksdagen skulle genom dess antagande gifvit på hand, att de ovilkorligen skola, äfven med uppoffring byggas af staten. Den första anmärkningen var, att regeringen sagt, att både norra och östra stambanorna vore af en nationel betydelse. Under medgifvande, att konungens rådgifvare och framförallt chefen för civildepartementet befunno sig i en svår ställning, emellan tvenne från olika sidor påträngande intressen; det ena de provinsers som hade en obestridlig fördel af att få sig en jernväg bygd, på hela landets bekostnad, det andra den förklarliga önskan och behofvet från jernvägsingeniörernas sida att erhålla sysselsättning och förtjenst, kunde han deremot icke erkänna att anslag till dessa-båda banors byggande under statens nuvarande betryckta ställning vore af någon mnationel nödvändighet men vände sig i detta hänseende. egentligen mot förslaget om Östgötabanan. Det vore från alla sidor. erkändt, att denna bana när den blefve färdig, skulle fråntaga den vestra stambanan hela den persontrafik, som ifrån den nordligare belägna sidan af landet reser söder ut, och får ett par timmars ginare väg till Skåne. , Godstrafiken åter syntes, med den dyra anläggningsoch driftkostnaden på en statsbana, icke kunna på långt när lemna ersättning för amorteringen i en provins der den egentliga inkomsten skulle hemtas af landtmannaprodukter. Dessa omständigheter förtjenade ingifva betänksamhet, att ej bygga denna bana nu, då det sättes ifråga att öka skatterna hlatt för att lnnna hastrida då Ana.