Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 2

ionen en enxammare på tva rum, Nnvarlgele om tvåkamrighetens kända syfte skulle förelas. I följd af dessa svenska förhållanden har nligt min förmening Aftonbladet alldeles tt, då det säger att den nuvarande liktälligheten emellan de båda kamrarne inecklar frågan om en verklig parlementarisk najoritet, då tvertom en sådan just genom amrarnes gemensamma beslut blir mera klar, estämd och aktningsbjudande. Vidare är rätt att kalla denna likställighet formel, då len likväl är lagbestämd, verklig och maeriel, samt att kalla andra kammaren len egentliga representantkammaren, ehuru len första är alldeles lika mycket egentlig. Ty om han det icke vore, hvad vore han då? vartill skulle han tjena? Till en utväxt ller något krims krams på den politiska yggnaden. Bättre hade då varit, att han uwdrig funnits till, att vi från början fått en nkammare, än att nu straxt söka i den allnänna meningen undergräfva hans bestånd, senom tvifvel om likställighetens framtid och less behandling såsom ett intressant proolem,. Det är illa, ja snart sagdt sorgligt, att knappt hafva vi fått något nytt, äfven med hänförelse helsadt, förr än wvi ställa så till, som önskade vi att äfven detta skulle gå det gamlas väg. Vi gifva oss icke tid att ens se det an, än mindre gifva det någon vård, omsluta det med någon tillgifvenhet för att låta det slå rot och vinna mark i folkets föreställningssätt. Derempot angifves genast såsom en afgörande brist hvad som är olikt med förhållandet i andra konstitutionela land, liksom om de vore hugnade med någon särskild uppenbarelse, som gjorde dem till egareaf den rätta konstitutionela dog-l: matiken, hvarifrån ingen kättersk afvikelsel: vore tillbörlig. Det utländska har hos ossl alltid förutfattningen utan skedd pröfring att ega företräde framför det inländska. Men sådant utgör en verklig våda för nationaliteten, och verkar — skall jag våga säga det — att vi sakna en stark sådan. Se på våra bröder norrmännen och på engelsmännen; i motsats mot förhållandet hos oss, har hos dem det egna ett föratfattadt företräde framför det utländska; de hafva derigenom en måhända fördomsfull och alltför stark nationalitet; men detta synes mig bättre än att vara henne förutan eller hafva henne svag. Norrmännen låto 50 år förflyta, innan de rörde vid en bokstaf i sin nya författning. Hos engelsmännen måste felen blifva alldeles ohållbara, innan man besluter deras afhjelpande. Tvifvelsutan för långt gånget; men dock bättre än att dagen efter en stor reform aflägsna den från folkets hjerta, göra dess hufvudgrandsatser problematiska och ifrågasätta deras framtid, hvilket är en straxt under dem lagd mina. Om en slik benägenhet för det utländska finnes hos ett folk, borde dess ledare — och detta är onekligen i våra dagar den dagliga pressen — då de äro upplyste, söka motarbeta denna böjelse, varna för dess vådor, mana att väl värda författningen, framkalla inom henne sjelf krafterna för hennesrening, hennes förädling, göra henne rätt hemmastadd i landet, kär för dess folk och derigenom fruktbringande för dettas väl. Vore ej detta klokare än att göra en af förfättningens hufvudgrundsatser, den fullkomligt riktiga likställigheten kamrarne emellan, till ett problem? Aftonbladet har alldeles rätt uti att problemets lösning beror på det anseende vardera kammaren lyckas att sig förvärfvan, Nå väl, mana då båda kamrarne att genom oegennytta, rättviså, vaket nit, fösterländska tänkesätt täfla om sina kallande medborgares förtroende, och dölj för ingendera, att lika säkert som att första kammaren, i saknad af eller föraktanrde nämnda egenskaper, skall med stöd af landets mening falla för andra kammarens då blifvande större makt, — lika säkert är att denna senare kammare, om hon förlorar nämnde egenskaper och varder ytterligt demokratisk, skall, med samma stöd af folkets mening, falla för enväldets då starka makt; ty intet land villilängden bära oredan, utan lika visst som i en logisk sats följer envåld på sjelfsvåld. Sger denna framställning sanning, så bör en svensk minister eller minister icke anse sig hafva förlorat landets förtroende innan de förlorat båda kamrarnes, och i anslagsfrågor är den gemensamma omröstningen här afgörande. Ingendera kammaren får här ensam tillvälla sig makt. Men äfven bådas är icke afgörande i annat fall än då frågan är af stor politisk vigt; ty att göra en ministår eller en minister så sensativa, att de icke i någon fråga må tåla afslag å sina framställningar, vore parlamentariskt orimligt. Krigsministern gjorde derför fullkomligt rätt, då han vid senaste riksdag, när exercisanslaget i den gemensamma omröstningen segrade, ansåg sig oförhindrad att qvarstanna på sin post, så mycket mer, som exercisavslaget, oaktadt sin onekligen militäriska vigt, först blef en politisk fråga genom grundsatsen att för någon tid alldeles afbryta armens verksamhet. Men då jag nu i Aftonbladet har ordet, ber jag att några ögonblick få behålla det, för att slutligen och i förbigående säga några ord rörande tillämpningen af det ofvansagda å krigsministern. et nämnda s. k. exercisanslaget gälde, såsom vi veta indelta regementenas vapenöfningar för innevarande år 1870. För såvidt dessas indragning icke blott gälde besparingar, utan äfven, såsom någre andra kammarens talare yttrade, afsåg sättet, hvarpå dessa öfningar utfördes, så kunde den nuvarande krigsministern så mycket mindre taga åt sig kammarens misstroendevotum, som något re gementsmöte då ännu icke under hans förvaltningstid egt rum. Tvärtom kande i detta fall till hans förmån ansetts böra gälla: de grundsatser han i sin stora organisationsplan uttalat rörande mötenas bättre och ändamålsenligare utförande; de der antydda och sedermera nu verkstälda åtgärderna rörande de nya underbefälsskolornas inrättning och krigsskolans ombildning; det redan under riksdagen bearbetade nya exercisreglementet, som just afser uteslutandet af mindre nyttiga öfningar för att bättre använda tiden till de nödiga; och må det tilläggas, att han genom flera nyligen utfärdade generalorder för detta årets vapenöfningar, såväl stammens som be väringens, ådagalagt att han med allvar ämnar gifva verklighet åt dem af hans i orgaOp Ma HIQ HR PR MIR m Du 4 en RA Rå kg rn