Aftonbladet – 24 januari 1870, sida 2

jernvägstrafik, under det med afseende å det sistnämnde året uppgifter ännu icke förelåge. Statsrådet v, Ehrenheim försvarade beräkningarne öfver bränvinstillverkningen hufvudsakligen med påvisande af den ringa tillverkningen förliden höst oaktadt den goda skören. En mer anmärkningsvärd episod i förhandlingarne var för öfrigt komministern Törafelts yttrande rörande pensionen åt erkebiskopen, ett yttrande, hvars syfte var något oklart, men hvars form gaf d:r Rundgren anledning att med mycken skärpa och efter tryck samt under allmänt bifall nedlägga en protest mot försöket att kasta ett skimmer af löje öfver Svea rikes erkebiskops framställning om pension. Hr Jöns Pährsson tog åt sig detta yttrande och uppträdde för att bemöta det, då man under allmän munterhet tillropade honom att hans uppfattning berodde på ett misstag, Hr Törnfelt, som verkligen varit åsyftad, ville fråu sig afvända beskyllningen att ha velat kasta löje öfver erkebiskopen, men menade att man ej borde röra på den strängen, emedan det då Blir både åtlöje och ovilja hos allmänna jargonen och tänkesättet — en replik, som icke tycktes höja talarens aktier hos kammaren. Placeringsfrågan företogs derefter, och beslöts efter en kort debatt, under hvilken hr Liss Olof Larsson fästade uppmärksamheten på att man i hvad fall som helst varit nödsakad företaga en ny numerering af platserna emedan ledamöternas antal ökats. att det skulle förblifva vid hvad som skett, dock under uttryckande af ogillande deröfver att åtgärden vidtagits utan kammarens hörande. Hr J. Rundbäck föreslog i sammanhang härmed, att man skulle bringa i tillämpning arbetsordningens föreskrift om anvisande af en talareplats åt dem, som ej ville yttra sig från sin bänk, hvilket förslag bordlades. Vidare väcktes åtskilliga motioner, bland hvilka den af hr Jöns Persson framstälda, om civillistans nedsättning till 1 million rdr var den märkligaste, och föranledde grefve Sparre att i ett längre anförande utveckla åtgärdens juridiska omöjlighet. Det kunde nemligen alls icke komma i fråga att nedsätta apanaget annat än vid en konungs tillträde till regeringen, såvida representationer icke ville vidtaga en åtgärd, som vore liktydigt med ensidigt brytande af ett ingånget aftal, ett löftesbrott. Utom denna, frågans juridiska sida, hvilken vore den enda bestämmande, ville dock talaren i förbigående framhålla, att äfven billigheten fordrade ati nedsättning ej gjordes. I sin egenskap ai landshöfding hade talaren sig bekant, hvilka betydliga belopp, utgörande emellan 2 oct 300,000 rdr, konungen vore nödsakad att betala till en stor mängd öfver hela lande spridda i olyckliga omständigheter sig befinnande pensionstagare, och af hvilka en rät betydlig del vore ettarf från konungarne Car Johans och Oscars tider; erinrande tal. töl öfrigt om anslaget till teatern och om de anspråk på hjelp, som vid så många tillfällen stäldes på konungen.