Aftonbladet – 24 januari 1870, sida 2

en besparing af omkring 600,000 rdr skulle kunna åstadkommas; på den sjette trodde han anslaget till väganläggningar kunna tåla vid någon minskning; med afseende å den sjunde hade han ingen anmärkning att göra, men bad finansministern att tillse om ej på postoch jernvägsstaterna något kunde sparas; åttonde hutvudtitelns utgifter trodde han skulle kunna något inskränkas genom någon begränsning i afseende å statens uppoffringar för elementarläroverken. Hans flesta anmärkningar afsågo emellertid framtida bespasparingar. De som,nu vore möjliga skulle i hans tanka icke undanrödja behofvet af ökad beskattning; men han trodde att den af regeringen antydda utväg, bränvinsskattens höjande, ej vore lämplig, utan hänvisade i stället på artiklarne tobak och kaffe, såsom mera passande beskattniugsföremål. Frih. Sprengtporten motsatte sig äfven bränvinsskattens höjande och trodde attstatsbristen borde betäckas genom höjandet af införselsafgiften på åtskilliga kassaartiklar. Hr v. Koch uttalade sina betänkligheter mot den utsträckning, som regeringen åter syntes vilja gifva åt Jernvägsbyggandet. Till statsbristens betäckande förordade han accis å tobaksförbrukningen. Finansministern frih. af Ugglas sökte försvara sin finansplan genom att erinra huru under åren 1867 och 1868 inkomsterna minskats med 5!2 millioner, under det till följd af de höga prisen på förnödenheter förslagsanslagen blifvit öfverskridna med 1!e million. Försigtigheten fordrade derföre, att man beräknade inkomsterna lågt och höjde förslagsanslagen. Och för att visa, att regeringen ej underlåtit att bereda: minskning i utgifterna, gjorde han en sammanställning af 1867 års utgiftsstat med de senare årens, framhållande de betydande nedsättnigar som sedandess egt rum. Slutligen försvarade ban sin beräknin3 af bränvinstillverkningens belopp! och framböll de betänkligheter, som han ansåg förefinnas mot förhöjning af tobaksoch kaffetullen, samt mot införande af tobaks-accis. Han anmärkte härvid, att innan inkomstberäkningen behöfde fastställas, skulle man hafva erfarenhet af bränvinsbränningens belopp efter ett godt år, och om man med anledning deraf tilltrodde sig att höja beräkningen, bade han naturligtvis ingenting deremot, ty det kunde ej vara angenämt för honom att föreslå ökad beskattning. Icke mindre än 10 talare hade ytierligare anmält sig i första kammaren för att tala öfver budgeten, då förhandlingarne afbrötos kl. half 1, emedan ett stort antal af kammarens ledamöter skulle bivista hr Schartaus likbegängelse. Inom andra kammaren öppnades öfverläggningen i ämnet af hr John Ericson, som trodde att bränvinstillverkningen beräknats för högt och förslagsanslagen för lågt, och yrkade att man genom besparingar i utgifter skulle söka undvika en ökad beskattning. Derefter uppträdde hr Jöns Pehrsson, förklarande besparingar böra göras på hofhållningsanslagen, på anslagen till armens öfoingar, på kostnaderna för sjöförsvaret och slutligen å pensionsstaten, hvilket sistnämnda ämnes berörande föranledde honom att i förbigående rotestera mot pensionen åt erkebiskopen. — r Palander sökte visa att på 5:te hufvudtiteln en besparing af flere hundra tusen rdr kunde åstadkommas, men ansåg indragning af öfningsanslaget utgöra en misshushållning. Huofvudtalaren i ämnet inom denna kammare var emellertid grefve Sparre, som i ett vidlyftigt anförande framhöll apogelägenheten deraf, att man ställde så till att de hundra millioner, som man nedlagt på jernvägsbyggnaderna, komme att gifva någon ränta. Betydande inskränkningar på trafikstaten hade visserligen redan blifvit gjorda, men ännu: större kunde ske, och det mål talaren åsyftade kunde för öfrigt ej uppnås utan såvida trafiken biefve skött på ett affärsmässigt sätt, hvilket åter endast kunde ske derigenom, att ledningen af trafiken anförtroddes åt någon lämplig person, som finge en andel af nettobehållningen, under det att en baningeniör och en maskiningeniör ställdes vid hans sida för att öfvervaka att bana och ma-. teriel ej missvårdades. Awnet föranledde tal, att i förbigående beröra styrelseverkens organisation i allmänhet och vigten deraf att de ställdes mera omedelbart under ledningen af de ansvarige ministrarne, med andra ord, att yi skulle fullfölja den förändning i afseende på styrelseform och förvaltning som sedan 30 år tillbaka här tyst, lugnt och obemärkt fortgått, och hvilken i sjelfva verket vore densamma som man nu med mycket pbuller och bång, genomförde i Frankrike, nemligen öfvergången från en personlig regering till en parlamentarisk. Då hr Staaff häremot invände, att grefven enom felaktiga beräkningar rörande trafikmkomsten ville skrämma riksdagen från ytterligare jernvägsbyggnader, svarade grefve Sparre att han icke brydde sig om huru trafkstyrelson uppställde sina räkningar; han betraktade såsom behållning endast det som var behållning, och ett faktum vore, att 1868 endast 800,000 rdr trafikmedel blifvit till riksgäldskontoret aflemnade och att banorna således endast lemnat 0,913 procents afkastnjog. Han var en stor vän af jernvägsanläggningar och ville hafva sådaia öfverallt der rörelsen det fordrade, men just derföre ville han tillse att de bure sig. Jag yrkar på sparsamhet derföre att det är min natur I tillade grefven, under det han sjelf smålog och kammarens ledamöter gåfvo ganska högljudt luft åt sin munterhet, Civilministern replikerade grefve BSparre,