Aftonbladet – 24 januari 1870, sida 2

— Mindre teatern gaf i lördags för första gången en dram i tre akter med sång! af Erckmann-Chartrian, med titel Den polske juden. Det är möjligt, att den berättelse af den bekanta franska författarefirman, som ligger till grund för stycket, kan vara rätt intressant och läsvärd; inen det vissa är, att den dramatiska produkten är allt annat än intressant och i högsta grad odramatisk. En värdshusvärd i Elsass har för femton år sedan mördat en resande polsk jude, har lyckats undansopa alla spår af sitt brott, har förvärfvat förmögenhet och anseende och blifvit maireilandtkommunen. Då inträder på 15:de årsdagen af mordet en annan polsk jude i värdshuset och yttrar samma helsningsord, som den mördade hade uttalat vid sin ankomst, hvilket gör att värdshusvärdenmairen med ett anskri faller sanslös ner. Han är nu uppskakad ur sin förra säkerhet, påskyndar sin dotters giftermål med en underofficer, befälhafvaren för gendarmeriet å orten, hvilkens skarpsynthet han fruktar, men på natten efter bröllopet får han en förfärlig dröm, då han (och åskådaren med honom) får se en domstolsscen, der han sjelf spelar hufvudrolien såsom anklagad, vägrar att bekänna, men på domarens befallning magnetiserad berättar i alla detaljer huru mordgerningen gått till, hvarefter han dömes tiil döden. Bröllopsgästerna bli emellertid otåliga på morgonen, de bulta på ochjdå detta är förgäfvesspränga de dörren och finna värden på stället, som till följd af den förfärliga drömmen fått slag och efter att ha utstött några orediga ord aflider i de sinas armar. Genast från början ser man, huru det är stäldt; icke en skymt at karaktersutveckliog kommer i fråga; ingen annan spänning framkallas än den af det pinsamma obehag stycket framkallar. Man måste djupt beklaga hr Pousette, som fått egna ett så djupt studinm åt framställande af den vidriga domstolsscenen. Den fåtaliga publiken var ytterst förstämd och ingen enda hand rörde sig till en applåd. Man tog derför i detta fall sin skada igen i efterpjesen, ett litet, burleskt och mycket orimligt offenbachiskt skämt, En soirbe i Kåkbrinken, som eljest kanske icke skulle rönt så mycket bifall. Fru Bergström och hr Hafgren parodierade på ett roligt sätt den italienska musiken och hr Gardt spelade en mycket dum betjent till allmän förnöjelse.