Aftonbladet – 22 januari 1870, sida 2

var ett vackert drag utaf lotsen, tror jag! Kom nu! Adjö, lilla Stina! Far inte illa med sig gul, Åhnej, sällan kommer det i fråga! svarade skänkjungfrun näbbigt; ty hon var för mycket van vid att passa upp på militärer, för att kunna sätta något egentligt värde på de civila. . När Figge och Nicke kommo ut från värdshuset, och gingo den lilla backen ned åt bryggan, sågo de redan roddgummorna ligga i land med båten; men de sågo också att på bron stod ett fruntimmer, som det tycktes, i lifigt samtal med de begge Amfitriterna. Kors du, Figgel ropade Nicke, och det klack riktigt till i bröstet på honom; jag tror det är hon! Ja det ser så ut!, svarade Figge, till utseendet helt lugn, ehuru han också kände en viss rörelse af glädje inom sig. Och derpå gingo de fram till platsen der fruntimret stod, Nicke med korgen på ars men, och Figge med punschbuteljen i hand — ty den hade icke fått rum i korgen. Se der ä herrarne sjelfva,, sade den äldsta af roddfruarne, nu kan ju mamsella fråga lom sjelf. Det är dom som ha hyrt både båten och 08S. Det unga fruntimret vände sig om. Det rar den nya bekantskapen från ängbåten, Ursäkta, mina herrar! sade hon blygt nen fortfor med glad ton i det hon betrakade våra båda resande. Men hvad ser jag!jag har ändå tur i all min otur i dag. Men hvad är det då som har händt? rågade Figge artigt, sedan de helsat på 1enne. Åh, ingenting annat än att den familj som ag känner inte är hemma! De ha följt med n segelskuta neråt Fredriksborg, der de ämna Illbringa degenss (Forts: