blir i ordning, så skuttar jag upp till gumman Österman och säger till om båten. Vi ä gamla bekanta, ska jag säga — och så fins här en lotslärling som har lånat mig fiskdon förut en gång! Se nu efter att vi få med en butelj godt portvin, och glöm inte punschen!. Och dermed var Figge Bergström utom dörren som en blixt. Nicke stannade qvar och öfversåg och ledde matsäcksbestyren med ett allvar och en sakkännedom som kunnat anstå en öfverhofmästare hos en prins. Nicke tyckte mycket om att vara på sjön, och var i allmänhet så stor vän af naturen som en inpkarnerad Stockholmsbo kan vara, men i dag hade han verkligen haft mera lust att stanna på land. Trots allt hvad Figge Bergström sagt, kunde han inte underlåta att tänka på den unga flickan, och nu som alltid under sådana omständigheter, sade han för sig sjelf, fastän han var rädd att tillstå det för sin egen tanke: Den flickan eller ingen Detta hindrade likväl icke på ringaste sätt att han med det mest pröfvade kännaröga kunde beskåda lacket och etiketten på portvinsbuteljen, eller att han vid sakernas nedläggning i korgen kunde påminna lilla Kristin om att hon glömt senapen till den kalla kokta skinka som låg så avtitlig och hvit och röd som en ungmös kind, på en at asietterna i korgeh. Efter en qvart var Figge tillbaka igen. År du klar nu? ropade han i dörren, gummorna svänga just nu om hörnet med båten och lägga till vid Åkerbergs brygga här utanför. Kom nu, Nicke! Se här, Kristin, är en tia så länge! Vi få räkna i qväll. Hur dags är det ångbåten går? Jaså, klockan 9... nå, då är det god tid att ta sik några gäddor! Ser du ett sådant ärag; Nicke... det