Aftonbladet – 21 januari 1870, sida 2

Ah jag ber tusen gånger! svarade Nickt bogande, jag försäkrar att det skadar int det minsta. Men hur är det med foten. Der gör väl inte ondt? Åhnej, jag tackar! Nu ärden alldeles bra igen.n Vore det inte då skäl uti, frågade Figge att byta om plats, ty här ser man ju ingenting utaf den vackra farledeov, I fall n inte har farit här förut, så... Nej det har jag inte, svarade den unga flickan leende, jag är en äkta Stockholmska, och har derför sett så litet som möjligt uta! de vackra omgifningarne., För-ut finnas ännu ett par platser, och om ni behagar, så kunna vi ju gå dit? frågade Figge. Och det hade den unga flickan ingenting emot. Hon märkte tydligt att de båda gamla fruarna voro högst generade af hennes sällskap, och ännu mera af Figges och Nickes cigarrer, och efter en liten stund såg mar den lilla trion installerad framme i fören, just som Ran svängde om i bugten utanför Blockhusodden och begaf sig af ut på Värtan. Den unga flickan satte sig med ansigtet vändt utåt fjärden, och tycktes med innerligt välbehag inandas den friska och lifvande sjöluften, medan hon gjorde de tvenne vännerna oupphörliga frågor. — Hela hennes sätt hade något så blygsamt och på samma gång frimodigt och bestämdt, och den -friska sjöluften: och glädjen öfver att få vara ute och vara fri, gjorde henne så leende och vacker, att Nicke mot sin vilja kände sitt hjerta börja klappa litet fortare, och att han med hvarje andedrag insöp några atomer af det ljufva gift som han föresatt sig att han skulle undvika till döddagar. . Och som. Nicke sjelf icke var särdeles bevandrad i skärgårdens topografi — något som