Aftonbladet – 20 januari 1870, sida 2

Söta, goda, herr kapten! Var så innerligt god och dröj en liten smula! Jag får lof att följa med... jag har bekanta ombord! Snälla ;kåpten; stanna bara en liten smula! Stopp! ropade kaptenen, som inte var särdeles hårdbjertad utaf sig, och dertill mån om förtjensten. Men då får några af herrarne hjelpa fruntimret ombord! Och ångbåtshjulen hade. visserligen icke tagit många tag i vattuet, men litet fart var det dock gifven åt Ran, och uback ville kaptenen icke säga, hvarför det unga fruntimret måste hoppa upp på relingen, trots farten. Hon gjorde det också, i det ett par äldre herrar på stranden fattade i henne och hjelpte henne upp, och när hon nu skulle ner igen, räcktes från ångbåtens däck ett halft tjog äldre och yngre armar henne till mötes, men hon brydde sig icke om att låta hjelpa sig, utan hoppade raskt ner från relingen, men hade dervid den oturen att snafva och var nära att falla framstupa, hvilket endast hindrades deraf att hon kom rakt i famnen på Nicke, som också hade sträckt ut sina armar, hvilka nu af den oväntade stöten slöto sig som af sig: sjelfva omkring den unga flickan, som sålunda. i dubbelt afseende hade blifvit upptågen af Ran: Nicke var alldeles. bedöfvad af den oväntade lyckan att så der burdusfå :en: ung flicka i sin famn, och bade icke sinnesnärvaro nog att åter öppna sina armar, förrän den unga flickan med en i hög grad behaglig rodnad på kinderna, men med litet förvirrad stämma hviskade i hans öra, ty hennes hufvud låg nästan mot hans axel: Nu får jag tacka så mycket! Jag hade säkert fallit omkull, om inte ni, min herre, varit så god att... att...n sFäg ber allra Jömjukastb svarade Nicke