Det är ej någon af personlig ovilja ingifven ifver, som dikterar dessa ord: vi känna ej personligen konsul Berg, vi ha aldrig sett honom. Lika litet är det någon uppbrusning: de fakta, vi framlägga, ha vi samlat under många år. Sådant tillståndet är i Antwerpen, hvarken bör eller kan det i längden fortfara. Om konsul Berg läte sig nöja med att uppbära sina gebihrer, tro vi att denna hans passivitet skulle blifva våra skeppsförare utomordentligt välkommen efter den beställsamhet i otid, han hittills utvisat; men han lägger dem de besynnerligaste svårigheter i vägen, fordrar rent af otroliga saker. Han vägrar t. ex. utklarering, med mindre man lemnar skriftlig specifikation öfver lasten, och nöjer sig ej med tullpass och konossement, och ej nog dermed — han fordrar ock, att de skola uppgifva lastens värde. När han har konossementet att hålla sig till, förefaller det oss att en konsul, som eger den egenskap, en. sådan embetsman bör ega, borde ha lättare att för skeppsförarne uppgifva värdet af deras last, än tvärtom. Konsulns lokal har ett ytterst obeqvämt läge, utanför hela trafiken, och på sista tiden har han funnit för godt att flytta sitt kontor ännu längre bort. Med anledning af denna sista omständighet har under 18 Dec. f. å. ett antal i Antwerpen liggande norska och svenska skeppare vändt sig till inrikes departementet med en skrifvelse, som går ut på en anmodan, att konsulatkontoret må förläggas i närheten af dockorna eller åtminstone i den del af staden, der affärerna drifVas. ———— Jr