styras alldeles förträffligt utan maskeradkostymer. Man berättar att presidenten Grant ämnar sig på besök till Europa. Huru skall han taga sig ut bredvid våra guldbroderier, mantlar, kronor och öfriga inventarier från de europeiska klädkamrarne? Han är icke så mycket kusin, som den egyptiske paschan. Uppriktigt sagdt, så räknar han ej den ringaste slägtskap med de europeiska husen, men det skall blifva intressant att se huru dessa ämna taga emot honom. Månne de kunna alldeles ignorera hans ankomst? Bäst vore väl, att han alldeles icke for öfver hafvet. Hvad skall en sådan yankee göra i vår gamla fina verld? Om vinden ej blåser follt sydlig, från Egypti land, är den ej heller fallt vestlig, från Atlanten och det radikala landet der bortom, utan endast sydvest, d. v. s. tillsvidare parlamentarisk, Emil-Ollivierisk, franskt reformerande. Det är mången som tror, att Pierre Bonapartes pistolskott skall trolla fram något annat än parlamentarismen. Föga troligt, mina herrar. Pistolskottet i Auteuil har sannerligen icke samma aft, som pistolskotten vid Boulevard des Capucines, en Februariafton 1848. Det skottet skött eld i krutdurken. Från gamle Pierre Bonaparte har man ji alltid kunnat vänta sig ett skott. Han är en gammal slagskämpe och äkta Korsikan, hvilken sköter egna affärer med revolvern i hand, men står bra ngt ifrån den politiska krutdurken. Så säga åtminstone de gamle, har jag hört, de som förr varit med. Den stackars Victor Noir blef offret, men Rochefort försöker att vända en till sin fördel, och så inbillar man sig att allt det der hör till det politiska i verlden, till det som skall göra en vacker och blixtsnabb dekorationsförändring, hvilket ej är annat än en lätt förmodan, hvarvid det sannolikt ej lönar mödan att länge uppehälla sig. Af större intresse för oss lärer väl vara den frågan: Hvar skola vi göra af alla gamla militärer? Förr hade vi postkontoren. Vi ha dem visserligen ännu, men det ser ut som skalle de komma att dragas från sina egentliga ändamål, gamla militärers inhysande, och öppnas för helt simpla postkontorsskrifvare. Frågan är onekligen af stor nationalekonomisk betydelse och förtjenar derför att allvarligen behandlas. Man har t. ex. en regementschef, som kanske ännu är ganska kry och duglig, men hvilken har sina sextio år på nacken och derför bör, enligt naturens ordning, lemna plats åt en yngre och en som kanske är ännu intimare vän med den bestämmande viljan, med den viljan som anser sig böra vara den bestämmande, få vi kansko säga. Hvar då ae af den gamle regementschefen? Den estämmande viljan förklarar, att den gamle militären skall hafva att postkontor. Vore vi i Frankrike, åtminstone i det gamla Frankrike, det som existerade innan Emile Ollivier helsade på i senaten i svart frack, så hade man lyckligtvis just en senat att tillgå. Det är militärförsörjningshuset i det landet, och det händer att äfven civila embetsoch tjenstemän komma dit på gamla dagar, men helst remittesas dessa till eonseil detat, som är enannan försörjningsanstalt, der man också mår mycket godt. Men i Sverige har man hvarken len ena eller den andra af dessa inrättnincar. Här har man postkontoreu, hvilka visserligen icke gifva 30,000 francs i årlig inkomst, som händelsen är i franska senaten, men dock en efter våra små förhållanden ganska artig summa. Om postkontoren nu agas från det egentliga ändamålet, äterstar ej annat än att inrätta en senat eller en conr seil dstat, men det har kanske sina svårigheter. Ja, det är ledsamt ati Jefva i ett fattigt land. Hvad har en hög embetsman här i jemförelse med t, ex. en marskalk Vaillant i Frankrike? Sagde marskalk har nyligen nödgats lemna ifrån sig den särskilda lön, han uppbar såsom minister för kejserliga hofvet. jensten har han qvar, men lönen har han gått ifrån. För bonom återstår för närvarande ej annan inkomst än af hans mars skalksembete, för hvilket han uppbär 30,000 franes, hans senatsvärdighet, likaledes 30,000 francs, hans tjenst eom förste hofmarskalk (som skiljes från ministerembetet) 60.000 frs, hans arvode som medlem af longitudbyrån 5000 francs, bars pension som Storkors af hederslegionen 3000 francs, hans inkomst som iedamot af franska institutet 1500 francs, inles ej mer än 129,500 francs, Det bör dock orkännas, att marskalken dessutom har enliten minskning i direkta utgifter, ty han har fa hosram, bränsle och eklärering och sexton hästar fritt på stall, hvilket särskildt räknas till 40,000 francs. Det är allt något nor än postkontoret i Westerås, men i brist en marskalk Vaillants inkomster, tager man emot ett postkontor i allra vanligaste fall, fastän det händer någon gång att man t längsta önskar kålla sig qvar i aktiv öring och endast af skyldig lydnad för vilja förklarar sig belåten med ett Dt teri. Landshöfdingar kan man också göra af gamia militärer, om det är af ett särskildt slag och. mera sällsynt. I Frankrike, det nya parlamentariska naturligtvis, ty jag talar icka om något annat, har man kommit på den besatta iden, att vilja göra Jandshöfdingar af — Jitteratörer. Det berättas aätminstone, att både Edmond About och Emile Augier erhållit förfrågningar, om de ville blifva prefekter under den nyga ministeren. Man vet ännu icke hvad de svarat, men jag hoppas att de undanbedja sig den stora äran, Huru skulle det se ut, om man här i Sverige började söka landshöfdingar bland litteratötrerne. Det gifves landshöfdingar, som äro siriftlärde, detta veta vi, till och med som äropå det intimaste förbundna med publiciteten, t, ex. landsböfdingen i Elfsborgs län, men hvilka landshöfdingeämnen hafva vi bland de öfriga Jitteratörerne? Frågan är naturligtvis. fri, och det kunde ju hända att någon af dem bet på kroken. : Saken torde dock ha sina svårigheter. ns —— fre— Rältogångsoch Pollssaker. Olyggig tilldragelse, Vid senaste förhöret å rådbugrattens tredje afdelning med maskinisten vid Kungsholms bryggeri Gustaf Sablin, hvilken, än TP förnt maddelat. ansetts ha varit vållande