Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 3

Article Image
Birmingham, — Fenierne. — Biskopen i Manchester. — Peterspenningen. — Mordförsök mot biskop Strossmayer. — Från Florens. — En bok om påfvedömet. Alla underrättelser bestyrka, att lugnet i Paris ej blifvit allvarsamt stördt under de senaste dagarne. I onsdags afton, efter Victor Noirs begrafning, egde visserligen folkskockningar rum på boulevarderna, isynnerhet på Boulevard Montmartre, som bekant förnämsta skådeplatsen för händelserna i sistlidne Juni, men till några allvarsamma uppträden eller till en verklig emöt kom detingenstädes, ehuru öfverallt en våldsam och fruktansvärd jäsning herrskade. Regeringen syntes dock ha befarat det värsta. Hon hade i Paris och trakten deromkring sammandragit en styrka af öfver 100,000 man. Hela kavalleriet i Versailles, det kavalleriregemente som är förlagdt i S:t Germain, äfvensom garnisonerna i några andra städer hade blifvit beordrade till Paris, Alla trupperna voro konsignerade i kasernerna, och i de fyra stora strategiska kasernerna befann sig artilleri. I Courbevoie, som ligger invid Neuilly, hvimlade det af trupper. Tre iofanteriregementen jemte artilleri voro uppställda på gårdarne och i trädgården vid Conservatoire des Arts et Metiers. Krigsministern var hela onsdagen i rörelse. Han genomred civilklädd hufvudstaden. Han synes till och med ha ansett att det ännu ej var nog med trupper i Paris, ty han Jät på onsdagsaftonen de 6000 man, som voro förlagda i Courbevoie, inrycka i staden och fatta posto vid Ecole militaire, vid ändan af Marsfältet. Kejsaren besökte på torsdagsmorgonen dessa trupper och lät dem passera revy. Den nye inrikesministern Chevandier var äfven ute till häst och sågs närvarande när trupperna kl. 6 på aftonen rensade Champs Elysees. Under dessa förhållanden insågo det revolutionära partiets ledare, att ett resningsförsök skulle: varit en galenskap, och de synas såväl ha insett det, att de, med undantag af några få, allesammans uttalade sig emot likets förande till Paris. Då folkmassan utanför begrafningshuset i Neuilly ropade: Till Pa-l. ris! Till Paris! steg Rochefort fram till fön-) stret och höll följande tal till massan: Medborgare! Under intrycket af en sådan händelse, i en så svår ställning, inser jag att det är omöjligt att bibehålla den moderation, som vår stora saks intressen fordra. Oöfvervinnerliga hinder vänta oss i Paris. Regeringen, och jag vet det från säkert håll, har vidtagit fruktansvärda strategiska anordningar. Det är så godt som omöjligt att föra Noirs lik till Paris. Fienden, städse färdig att krossa oss, väntar oss med fast beslutsamhet. Vi äro väl många, men han är beväpnad, och väl beväpnad, och ni, medborgare, ären det ej. I veten ej, att det skulle vara att gå en sär l: ker död till mötes, ty regeringen afvaktar endast detta ögonblick för att för alltid göra slut på republiken, som nu är stark och väl försvarad. Jag vet det endast allt för väl, och jag har så stort förtroende till henne, att jag kommit beväpnad. Efter det af Pierre Bonaparte föröfvade mordet på vår vän kan det ej falla mig in att gå ut utan vapen. Vår hämnd skola vi icke desto mindre ha. Ett sådant tillfälle som i dag, skolen I säga, skall ej mer erbjuda sig. Misstag! Alla dagar skola vi finna ännu gynsammare än det som I tron er i dag förlora. Mot den styrka som villl hindra friheten att komma fram skola vi först sätta rättens och rättvisans styrka, och först sedan, om det behöfs, vapnens, Hvad regeringen beträffar, vänta vi ej mer af henne någonting och vilja henne ingenting mera. Aldrig har en regering, när hon en gång börjat glida utför, förmått resal sig på sluttningen. Hennes fall är nära och oundvikligt. Det är derför jag ber er om tålamod och. lugn. Låtom oss föra vår bror till Neuillys kyrko-. gård och sedan i stillhet återvända till Paris, den enda demonstration som i dag är oss möjlig. En Reg peer skulle endast blottställa den raikala demokratiens sak. Delescluze, Reveils hufvudredaktör, försökte äfven afstyra planen att taga vägen till staden, men massan ropade alltjemt: Till Paris! Till Paris! Det var först då Louis Noir, den dödes bror, uppmanade till.lugn och förklarade, att de som uppfordrade till emöt vore narrar eller hemliga polisagenter, som folkmassan gaf efter, och liktåget tog nu vägen till Nenuillys kyrkogård, De förnämsta l talen vid grafven höllos af Ulric de Fonvielle och Louis Noir. Den förre yttrade: Medborgare, vid denna öppnade graf, inför eder alla svär jag högtidligt, att Victor Noir pål ett fegt sätt blifvit mördad af en Bonaparte. Utan orsak, utan föranledning, utan utmaning från hans sida blef han inför mina ögon med kallt blod dödad. Men, låtom oss afvakta bestraftningen. Om vi ej erhålla något af den kejserliga rättvisan, skola vi taga vårl tillflykt till folkjusticen. Victor Noir, min vän, min broder, du som för fribetens, för republikens heliga sak har med ditt blod uppfriskat en furstes bostad, jag skall hämnas dig, jag skall hämnas dig! Louis Noir sade: Min brors lik tillhör demokratien. Hon är domarinna öfver hvad som bör ske. Hvad mig beträffar, har jag blott ett ord att säga: Jag svär att hämnas honom. Milliere, Noirs medarbetare, tar till ordet och yttrar: Måttet är fullt, Bonaparte har tömt den sista blodtägaren. Detta brott fordrar hämnd! Alltså hämnd! Och hela massan ropade: Hämnd! Derefter talade Gustave Flourens, den våldsammaste och hetsigaste af massans ledare denna dag: Vi måste göra oss af med denne Bonaparte; familjen har visserligen ej velat att man för liket till Paris, men vi: skola gifva den döde en annan begrafningsfest! : Rochefort var ej med på kyrkogården. Han hade svimmat på vägen och följde tåget endast till kyrkogårdsporten. Der lyfte man upp honom i en vagn och förde honom tillbaka till Paris. Då den första skaran af de från begrafningen återvändande kommo till tullen, släppte de der i närheten uppstälda polissergeanterna Rochefort och en del af hans följe igenom, men mot de öfriga jordes charge. Flere blefvo sårade, en af van ganska svårt. En qvinna blef af ett knytnäfvesslag sträckt till marken. Några af polisen erhöllo äfven svåra kontusioner af kastade stenar. Då Rochefort och bans följe ankom till Triumfoågen, ville man taga vägen under idensamma, men lyckades ej afslita kedjorna som spärrade ingången. Vid Rond Point i Champs Elysees stötte tåget plötsligt på polis, som hade ett regemente husarer till betäckning. Rochefort — Raspail var ej med honom; han var sjuk och bivistade ej begrafningen — onda mana st nnvsamnaon: sModhargara sada

18 januari 1870, sida 3

Thumbnail