Aftonbladet – 15 januari 1870, sida 2

, om ni kommer, att man ej skall svara er, att 7 är utgången. I afvaktan på ert svar, har jag ärån att helsa er. Pierre Napoleon Bonaparte. Till hr Henri Rochefort, 3, Rue dAboukir, ars. Om sjelfva scenen, då Groussets båda seundanter inställde sig hos prinsen, äro deljerna sins emellan något afvikande. Conitutionnel, hvars uppgift blifviter af prins ierre förklarade riktiga, berättar, att Ulric onvielle, sedan Noir slagit prinsen i ansigt, dragit upp en revolver ur fickan, sannokt i froktan, att denne skulle tillgripa nåot våldsamt steg. Prinsen hade också geast ryckt ned en pistol från väggen och lossat den mot Noir, som, träffad i bröstet, aft kraft att släpa sig ut i förstun och utir trappan, vid hvars fot han nedfallit. Att rinsen skjutit äfven på Fonvielle, nämner Constitutionnel. Man hade burit Noir ll en apotekarbutik i närheten, der han efer en qvart uppgifvit andan. Enligt den berättelse deremot La Mareillaise ger om förloppet, skulle prinsen gifit Noir det första slaget och strax derpå, lideles iopå lifvet, nedskjutit honom med n revolver. Åfven mot Fonvielle skall prinen hafva aflossat två skott, utan att dock åra honom. Fonvielle, säger tidningen, såg ig till sitt försvar nödgad att sjelf gripa ill pistolen. . Händelsen väckte naturligtvis en ofantlig ppståndelse. Poliskommissarien såg sig nödakad att omgifva prinsens bostad med vakt ör att hindra folkmassan att storma den. illa cafeer och restaurationer voro öfverylda af folk, som diskuterade den ohyggiga tilldragelsen. La Marseillaise utgaf inmm en half timma ett extranummer med en berättelse om katastrofen. Vid första underrättelsen om händelsen, 1itfärdade justitieministern Olivier en order om prinsens häktande. Men han hade redan förekommit dem. Han hade kl. 5 på eftermiddagen öfverlemnat sig som fånge åt RO iskommissarien i Auteuil och af denne blifvit förd till conciergeriefängelset. Olivier for lerefter till Tailerierna och medförde derifrån det kejserliga dekretet om sammankallandet af Haute cour de justices anklagelsekammare. Denna domstol utgöres nemligen af två afdelningar, chambre des mises en accusation och chambre des jugements, hvardera bestående af fem ledamöter af kassationsdomstolen. Till president i domstolen utnämner samma dekret ledamoten af kassationsdomstolen Oms och till allmän åklagare prokuratorn Bergognie. I lagstiftande kåren kom det tisdagen till en stormig scen. Guyot-Montpayroux väcker motion att medlemmarne af familjen Bonaparte skola ställas under den allmänna lagen. Rochefort utfar derefter i de häftigaste uttryck mot familjen Bonaparte. Denna familj, säger han, eger ej rätt att vara strafflös. Folket fordiar rättvisa. Man frågar sig om vi lefva under familjen Borgias,. — Presidenten kallar honom till ordningen. Ollivier tar härefter till ordet. Vändande sig till Rochefort, säger han: Vi äro rättvisan och lagen. Regeringen, som ni skymfar, fordrar att blifva hörd af er. Hon skall ej skymfa er tillbaka. Om ni bättre kände rättvisan, skulle ni ej med beskyllningar ötverhopa en anklagad, som man alltid bör re. spektera. Prins Pierre Napoleon begär att bli dömd af en vanlig jury, men enligt 1agens ordalydelse skall Haut cour de justice sammankallas. Vi skola sedermera undersöka, om det är af behofvet påkalladt, ätt denna lag förändras och undantagsdomstolar afskaffas., Ministern försvarade derefter domarkåren för beskyllningen, att hon saknade sjelfständighet. Denna af en högtstäld personlighet begångna förbrytelse skall visa, att ingen undgår rättvisan. Landet beklagade de af agitatorerna hos befolkningen närda lidelserna och de för dess ögon upprullade blodiga taflorna. Ollivier slöt med följande ord: Vi betrakta detta utan fruktan, vi äro lagen och rättvisan och skola, om man dertill tvingar oss, äfven vara styrkan (Lifligt bifall.) Såsom ett bevis på prins Pierres våläasamma lynne berättas, att han en dag 1848 i konstitnuera nde församlingen, midt under sessionen, gaf en af sina kolleger, den gamle Gastier en örfil. Ledru Rollin, som varit undantagen från den i somras utfärdade amnestien, har nu enligt ett telegram till Berlingske, fått tillstånd att återvända till Frankrike, Denna benådning tros äfven komma att utsträckas till den till Cayenne deporterade Tibaldi, som i likhet med Ledru Rollin var anklagad för en komplott mot kejsarens lif. Om det ljungande tal, som den kroatiske biskopen Strossmayer på kyrkomötetsi Rom tjerde offentliga sammankomst höll, och som inbringade åt honom en tillrättavisning af ordföranden, kardinal-legaten Capalt6, meddelas i die Presse följande: Strossmayer genomgick Jesu lefnad och visade, att frälsaren öfverallt i lära och handling lät mildhet, saktimod och förlåtelse göra sig gällande. Han visade, att samma karakter, att kärleken äfven är och måste vara hans kyrkas hufvudegenskap. Men hvad göra då vi? Hvad vill van låta oss göra? Skall talaren ha frågat ned höjd röst. Vi fördöma, vi exkommunicera, vi föra in i Index, vi ropa: Kätteri! schism! o. s. v. Enligt hvad Timess spe;ielle korrespondent berättar, talade prelaten ifven om svårigheterna för den katolska skoan i Bonn och Heidelberg och anmärkte, att redan under nuvarande förhållanden vore den katolska skolans föreläsningar blott fåtaligt besökta, och skulle påfven påbjuda ett kors ag mot rationalismen i alla dess skepnader, inge man kanske se professorerne och auditoierna alldeles öfvergifna. I anledning af detta ttrande blef talaren förmanad till ordning, ivarpå han invände: Då jag icke får tala idare om denna punkt, vill jag öfvergå till RR ÄNGAR inuti den se den nygifte mannen med sina