Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 2

möjligt. Men, se så, nu ä vi vid flottbron. Ja, adjö med dig då! Det var tråkig att du inte kunde göra sällskap. Ja, värst för mig! Adjö, adjö! Men för tusan; jag tänker på en sak. Det föl mig in just nu. Jag kan gå till moster mir i morgon. Det är bra mycket trefligare at följa med dig till Blå porten. Nå, se det var då riktigt vänskapsfull af dig, bror Figge! utropade Nicke, dei var riktigt snällt! Ja, men på ett vilkor! svarade Figge som ville vara storartad ända till slutet, v repartisera om middagen! Nej, det kommer aldrig i fråga! svarade Nicke högst indignerad, jag bjuder både på middag och kaffe! Seså, inga invändningar eller också bli vi ovänner för alltid! Nå, får gå dål ropade, Figge med pathos, tror du jag vill gå miste om en sådan vän som dig, för en aborres skull.. Och så bar det af till Blå Porten. der aborrarne efter vanligheten befunnos i hög grad ätbara, och der en viss sort Haut Sauterne var till den grad drickbar, att Figge narrade Nicke att ta in ännu en butelj, hvilket hade till följd att de begge vännerna i ganska upprymd sinnesstämning slutligen hamnade i en af bersåerna i vinterträdgården på Novilla, der kaffet med den sedvanliga likören visst icke lade någon hämsko på det glada lynnet. Men under tiden hade gamla Stina derhemma fått schalen på sig, och skyndat ner till fra Karlson i mjölkmagasinet, och som kommersen på söndagsmiddagen icke vara så särdeles liflig, hade de båda väninnorna god tid att öfverlägga om Nickes hjerteangelägenheter, dem de kommo öfverens om att förvalta Nk det redbaraste sätt i verlden. Hvad de sade var alldeles omöjligt att kunna höra, ty dörren till frö Karlsons en