Aftonbladet – 14 januari 1870, sida 2

Får till tronen successionsberättigad S prins (arffurste) blifva juryman i tryckfrihetsmål? Säkerligen har ännu icke fallit ur minnet, urusom för någon tid sedan, i ett mot dåarande ansvarige utgifvaren af tidningen Nya lationalregeringen anhängiggjordt tryckfrietsåtal, svarande parten bland sina jurymän alde jemväl hertigarne af Östergötland och Jalarne. Domstolen förklarade dem emelertid icke vara till jurymän valbare, och etta förklarande utgjorde på sin tid förenål för åtskilliga betraktelser ogh fanderinar både inom pressen och samtalsvis. Nu innef man i senaste häftet af justitierådet Vaumanns tidskrift ett äldre, rätt märkligt rejudikat i ämnet. Hr Naumann redogör lerför på följande sätt: Den 28 September 1820 anstäldes åtal mot utifvaren af tidningen Nya Extra Posten boktrycaren Imnelius för ett deri infördt Bref från finland af svensko, hvilket ansågs innehålla smäleliga yttranden och omdömen om en främmande nations samtida styrelse och embetsmän. Utgifvaren valde till juryman, bland andra, dåvarande kronprinsen. Domstolen anmälde detta genom ustitiekansleren hos konungen, som i bref till nämnde kansler den 20 derpåföljande Oktober för-: ordnade som följer: 1 ; Carl Johan etc. etc. etc. Hos Oss hafven I i underdånighet anmält, huru vid sistlidne gårdag verkstäldt val till jurymän uti det emot utgifvaren af tidningsbladet Nya Extra Posten vid Stockholms stads kämnersrätt anstälda åtal, den tilltalade tidningsutgifvaren, boktryckaren Imnelius, bland sine fyra jurymän uppgifvit vår kärälsklige herr Son, H. K. H. Kronprinsen; i anledning hvaraf och då Imnelius, oaktadt erinran af kämnersrättens ordförande om olämpligheten deraf och det åsidosättande af underdånig vördnad, en slik framställning syntes röja, icke från sitt förslag afstått, och då aktor i målet ansett det icke vara sig tillständigt att, med den honom i Tryckfrihetslagen lemnade rätt, H. K. H. från de uppgifnes antal utesluta, kämnersrätten beslutat att i bref till öfverståthållaren begära, det Imnelii underdåniga anhållan blefve till Hj K. H. framburen. Detta ämne hafva vi öfvervägt och anse det vara emot andan och meningen af statsförfattningen stridande, att vår herr Son blifvit till juryman i ofvannämnde rättegång kallad. I konstiiutionella länder, der lagarne äro den allmänna frihetens bevarare, kunna icke furstarne, som skola vaka öfver deras verkställighet, utan fara för friheten, personligen verka på tillämpningen af lagen. Vi kunna således ännu mindre gilla, att vår herr Son inträder såsom ledamot ien jury. Då statens högste styresman intager sitt rum i Högsta Domstolen för att der utöfva sin domaremakt, dömer han åtminstone efter beskrifven lag, och derigenom blifver det inflytande, som Konungens närvaro möjligen kan medföra i händelse han söker att göra det gällande, mindre vådlig för enskild rätt och engkildt intresse; men jurymannen, som med lagen till rättesnöre likväl dömer under vidsträcktare åsigter och bör åtlyda äfven hvad hans samvete honom föreskrifver, utöfvar en för vigtig domsrätt öfver sina medborgares rättigheter för att icke friheten skulle hotas, om den grundsats faststäldes, att äfven en prins af det kongl. huset kunde kallas och framträda såsom juryman. I vår herr Sons utnämnande dertill se vi med nöje en gärd, offentligen gifven åt hans tänkesätt och åt hans tillgifvenhet för friheten. Den anklagade, föremål för ett lagligt åtal, flyr till en furste, som genom den borgen, han redan lemnat svenska folket och den han ännu skall gifva det, ingifver honom det oinskränktaste förtroende. Han har rätt i denna sin förmodan, men han har orätt i formen; ty om den anklagade kunde bibehålla H. K. H. Kronprinsen såsom juryman, skulle af lika skäl åklagaren en annan gång kalla honom i samma egenskap, och, i yttre afseende åtminstone, blefve stämpeln af nåd och beskydd, gifven i det förra fallet, förbytt till helt stridiga afsigter i det senare. Det är med tillämpning och slutföljd af 45 i Regeringsformen, som ej tillåter en medlem af det kungl. huset att hafva något civilt embete, som vi anse honom ej heller kunna utöfva en jurymans åliggande. RiksensStänder hafva dessutom personligen tillagt vår herr Son rättigheten att styra riket, i händelse vi af inträffande sjukdom derifrån hindrades, och i denna egenskap kan han icke vara förbunden att uppfylla hvad lagarna en medborgare i allmänhet ålägga. Om kämnersrätten icke djort de skäl gällande, som vi nu i nåder anfört, borde åtminstone åklagaren hafva begagnat sig deraf, och om dessa skäl icke verkat någon förändring, sjelf jäfvat H. K. H. med den rätt, Tryckfrihetslagen tillägger åklagaren. Han hade bort grunda sitt jäf på H. K. H:s vördnad för friheten och lagens rätta mening, som icke kunde tillåta honom att emottaga och uppfylla ett kall, hvilket, oaktadt det i dess händer syntes vara välgörande och skyddande, likväl kunde urarta till ett skadligt inflytande eller försvaga lagarnes kraft och verkningsförmåga. Uppå alla dessa skäl och då vår herr Son, H. KE. H. Kronprinsen, hvarken bör eller kan afsäga sig befattningen såsom juryman, helst afsägelsen skulle innebära ett erkännande af kallelsens behörighet, hafva vi funnit H. K. H. hvarken kunna utses eller antagas till juryman; hvilket vårt nådiga beslut I egen att jemte de grunder, hvarpå detsamma blifvit fattadt, kämnersrätten till underdånigt iakttagande meddela. Vi befalle eder Gud allsmäktig nådeligen. Stockholms Slott den 20 Oktober 1820. Carl Johan. OO Lu mv Am ev 0 RR OK KO A. Thuring. Rs Se KL AN