Aftonbladet – 13 januari 1870, sida 2

nattrocken, ställde sig djupt begrundande framför sin spegel. Någon vacker karl är jag väl precis inte, fortfor han i sih tankegång, amen jag har ett distipgueradt utseende, det har jag, och det fästa fruntimmerna sig alltid mera vid, det ser man dagligdags. Det är mycket möjligt att min nya vän, kusinen, är vackrare än jag; men se, der är en sådan der porslinsdock-skönhet, och den duger inte. Det var på de sista åtta dagarne som hon blifvit litet underlig, sa han ... det slår ju precis in, det! I går var det åtta dar sedan bröllopet var ... det är således inte något tvifvel mera! Öch Nicke gjorde ett slag öfver golfvet och gnolade någonting ur Storhertiginnan eller Theblomma — kanske ur b-da två. Ty som ett äkta barn af sin tid tänkte han i musikaliskt hänseende: Gud är stor och Offenbach är hans profet! Men är det verkligen rätt och ärligt utaf mig att spela ormen 1 kusinens kärleksparadis? fortfor han efter en stund. Vore det inte honettare att gå till honom och säga honom allt, än att bakom hans rygg stjäla bort bans lefnadslycka? Ah bah! en militär tröstar sig snart, och kommer han till Algeriet, så får han minsann annat att tänka på än Clara! Och för resten, rår jag för att alla fruntimmer bli kära i mig; är det mitt fel, hvasa? Hade jag gjort så mycket som lagt två strån i kors, innan hon genast sa: Herre Gud hvad han är söt! Och det kunde inte vara om och till någon annan än mig, — det fanns ju ingen annan som det kunde gälla? Nej, det är inte värdt att grubbla på den saken mera. Det här är en tocken der själarnes sympati, som ingen menniska kan hjelpa!, Nu gjorde Nicke ett nytt slag öfver gulf