Aftonbladet – 13 januari 1870, sida 2

)m landtmannens betryckta ställning. Derom ordades åtskilligt under den sistörlidna riksdagsperioden, och derom skall sannolikt äfven ordas under den period, som snart tillstundar. Det torde då tillåtas oss att i den frågan uppträda mellan drabbninJarne. Att jordbruket numera är vårt lands vigigaste näringsgren och att jordbrukarne utsöra den talrikaste samhällsklassen i vårt and, är obestridligt, äfvensom att då jordbrukets idkare råka i en betryckt ställning, hvartill naturligen orsakerna kunna vara många, så blir den, allt i mån af betryckets omfång, en allmän fråga. Det ligger i sakens natur att en så komplicerad näringsgren och så beroende af naturkrafterna, som förhållandet är med jordbruket, måste vara underkastad en män d eventu aliteter, och att således denna lika litet som någon annan näringsgren kan. blifva skonad från missöden af flera slag. Om landtmannen alltid skördade god lön och ersättning för sina mödor, så skulle hans yrke vara det bästa på jorden. Men han hemsökes af stora bekymmer, och de dagar torde vara lätt räknade, då han är fri från oro; likvisst, allt sådant oaktadt, ligger dock i hela hans verksamhet något lifvande och tilldragande, och derför finner man att personer ur alla andra samhällsställningar gerna öfvergå till landtmannayrket, icke emedan det är så tryggt och lönande, utan derför att de hoppas få framlefva ett behagligare lif på landetn. Nekas kan emellertid icke, att under det nu tilländagångna decenniet ha de flesta åren varit i hög ,grad bekymmersamma för våra landtmän. Ån hafva de löfvande grödorna skadats af öfverflödig nederbörd, så att säden mognat ojemnt, eller skadats vid inbergningen; hvarigenom dess värde minskats betydligt, — än ha nattfroster anstält stora förödelser, än bar grödan tvinat bort under regnbrist och öfverdrifven värme. Visserligen har Sverige äfven förr hemsökts af svåra år, till och med ändå svårare än de på 60-talet; men dels ligger i erinringen derom ingen tröst — ehuru en lärdom; — dels bör ej förbises att en knapp skörd nu verkar ojemförligt svårare än förr, emedan den inhemska förbrukningen af jordbrakets alster ökats högst betydligt till följd, icke blott af folktillökningen utan äfven af den stigande civilisationen, som alstrar ökade behof. Den stora massan af folket förtär nu vida kraftigare föda än förr, och denna åsigt är ingalunda någon paradox, utan kar ganska lätt konstateras. Huru missgynnande 1866—67 och 68 årens skördar än utfallit, så kan man ej påstå, att någon allmän misses.