Aftonbladet – 12 januari 1870, sida 2

ill, då det gäller valet af farcer och buffaopeetter, anskaffande af flygmaskiner och teaseråskor samt måttet af ballettkårens klädningar. Det skulle vara mera än intressant att erfara, hvar det är som man, efter att ha erkändt nationalteatrar såsom offentliga konstnstituter, öfvergifvit denna princip, för att åter ställa dem under hofbestyrelse. Hvarken i England eller Frankrike sortera de subventionerade teatrarne under regenten personligen. I Frankrike utöfvas kontrollen öfver dessa teatrar, hvilka för öfrigt ha en mycket sjelfständig ställning, af en särskild minister för skön konst. Det är egentligen i Tyskland, som det af Stockholmsposten med så mycken förtjusning betraktade hofteatersystemet har sitt rätta hem. Men tyskarne måtte icke riktigt förstå sin lycka i detta fall; ty i de litterära tyska tidskrifterna klagas oupphörligt och på det bittraste sätt öfver detta system, såsom ett hinder för dramatikens och den sceniska konstens utveckling i Tyskland. Flera af Tysklands konstförständigaste män ha under senaste decennierna tid efter annan öfvertagit den artistiska ledningen af åtskilliga tyska hofteatrar; så t. ex. Laube i Wien, Dingelstedt i Mänchen och Weimar, Puttlitz i Schwerin, Bodenstedt i Meiningen m. fl.; men deras ställning har blifvit outhärdlig till följd af chikanös behandling från lika högdragna som okunniga hoffunktionärers sida och till följd deraf att de allerhögsta personerna efter tillfälliga favoriteller misshags-nycker störande ingripit i teatrarnes ledning och förhindrat, att en konseqvent tillämpning af bestämda principer deri kunnat göras gällande. Det är icke angenämt att inför underlydande och inför allmänheten bära hundhufvudet för orättvisor och inkonseqvenser, som man sjelf är den förste att ogilla och som härleda sig från ett oansvarigt inflytande, som icke får åberopas eller ens nämnas. Deremot hade den berömde skådespelaren, dramaturgen och estetikern E. Devrient, då han 1852 kallades att öfvertaga ledningen af teatern i Karlsruhe, lyckats uppställa och få antagna sådana vilkor för en sjelfständig verksamhet, att han kunnat fullständigt afvärja hvarje obehörigt hofinflytande oc förmått att trots stora materiella svårigheter pånyttföda denna förut i fullständigt lägervall liggande teater och på sätt och vis göra den till en mönsterteater, som utöfvat en regenerande inverkan på flera andra närbelägna teatrar, t. ex. den i Manheiim, som har ett betydligt statsanslag, utan att derföre stå änder någon hofstyrelse, samt stadsteatern i Frankfurt am Mayn, som, efter att på 1830och 40-talen ha sjunkit ned till den: ytterligaste misere i estetiskt hänseende, till följd af inverkan från Karlsruhe på sista tiden utvecklat sig till ett konstinstitut af högre ordning. Oändligt mycket skulle ännu kunna vara att yttra härom; men vi hinna för dagen icke mera. Förmodligen skola ytterligare mer eller mindre spirituella uttalanden af Stockholmsposten gifva oss anledning att till ämnet återkomma.