Aftonbladet – 8 januari 1870, sida 3

tenor — bo oo a oo innehåll: Två romaner I. — Hamilton, Nordisk Tidskrift. — Leonora Christina Ulfeldts ; Jammersminde. — Nordisk Conversationslexikon. — 3 Danmarks, Norges og Sverigs Historie. -— Theori og i Praxis. — FTitteraturoch Konstnotiser. j Två romaner. Ladislas Bolskis äfventyr, Roman af Victor j Cherbuliez. Öfversättning från franskan af C. J. Backman. (Ivar Heggström 1869. Pris 2 rår.) Klaasje Zevensters Lefnadsöden af J. van Lennep. Öfversatt från holländskan af C. I. Blomberg. Fem delar. (Hernösand, J. A. Johanssons förslag, 1868—069. Pris 10 rår:) I Romanen, har man sagt, är vår tids epös; och satnt är, att medan det råder en mycket stor missväxt på den egentliga epikens område, så finnes inom dei episka afart, som benämnes romanen, ett så stort ochi så alltjemnt tilltagande flöde, att det snart sagdt hotar att sätta hela den öfriga skönlitteraturen under vatten, Jean Paul Richter uttalar sig på ett ställe i sina skrifter om alla de reqvisita som erfordras och alla de regler man har att iakttaga, för att kunna skrifva en verkligt god roman; men efter att utförligt ha yttrat sig härom, kommer han ändtligen med den allrasista regeln: FHabt unendlich viel Genien. Genom denna sista regel kan han vara fullkomligt viss derom, att han supplerat allt hvad som kunnat vara glömdt i det föregående. Man skulle till och med kunna sätta i fråga, huruvida han icke kunnat börja med denna regel och om icke i sådant fall de öfriga blifvit mer eller mindre öfverflödiga. I Det är emellertid emot denna kapitala regel, som den stora massan af romanfabrikanter i våra dagar försyndar sig. En stor del af dem har det utan tvifvel aldrig ens fallit in, att romanen hörer med till poesiens område, och satt den fordrar poetiskt skapande snille. Den :skenbart lättare tekniken inom denna diktart har förmått en hop personer att på detta fält egna sig åt en fabrikation, som icke har det ringaste med poesien och :konsten att skaffa, och som de sjelfva endasi betrakta såsom en loflig näringsväg eller ett artigt tidsfördrif. Detta gäller icke blott denna stora massa af franska romanskrifvare, som Irikta vitterheten med skildringar från prostitutionens alla sferer, dervid sökande öfverträffa hvarandra i cynism, eller som söka upp äldre och yngre brottmålshandlingar, protokoller rörande Tropmanns föregångare och själsfränder, för att poetisera deras lif och förhållanden; nej det gäller äfven enstor del. af den ofantliga, alltmera öfverhandtagande feminina romanproduktionen i alla länder, äfven den till karakter mest beskedliga och välmenande. Olyckan är att man föreställer sig, att romanskrifvandet består uti att med fyndighet ljuga ihop tilldragelser, hvilket med den allt mera sig utbredande formella språkbildningen och med någon smula fantasi och beläsenhet inom romanfacket temligen lätt kan låta sig göra, utan en gnista af poetiskt snille. Att berätta en hop händelser, som icke passerat är icke nog för att kunna sägas dikta i poetisk mening; det måste finnas poetisk sanning i berättelsen. Hvarje framställning blir -opoetisk, som icke sätter sig i sammanhang med ett högre lif, och ihvilken icke naturens hjertslag förspörjas. Sitt stoff hemtar diktaren, såväl som den bildande konstnären, från den yttre verlden, men han ger det ett idealt innehåll, Med hjelp af det, som han upplefvat och genomskådat, af det, som han upptagit i sig af naturen, historien och den honom omgifvande yttre verlden, frambringar han någonting, som icke ensamt är en tom fantasiprodukt eller en simpel skildring af hvarjehanda scener och tilldragelser i lifvet, utan som bildar en verklig ny organisk enhet, der händelserna få en klarare betydelse, karaktererna en djupare konseqvens och friare utveckling, en verld ismått, som just till följd af skaldens intuition af-! speglar det allmäntmenskliga mera koncen-. treradt, än det kan ske i den ena eller andra scenen eller figuren, som den yttre verkligheten företer. Det är glädjande att erfara, att under det hela denna diktart fallit i vanhäfd, så att de verkliga diktarne nästan anse det under sin värdighet att dermed befatta sig, den europeiska. litteraturen dock ännu emellanåt har att på detta område uppvisa arbeten, som bära det skapande snillets omisskänneliga prägel. Vi anmäla två romaner af detta slag, hvilka nyligen blifvit öfverflyttade på vårt språk. De förskrifva sig från ett par af Europas smärre länder, inom hvilka ett friskt kulturlif utvecklar sig, det ena från Schweiz, det andra från Holland. Victor Cherbuliez är genevare och tillhör en slägt, som är mycket aktad och utöfvat stort inflytande i Geneve och bland hvars medlemmar flera fått ett berömdt natmn inom litteraturen. Fleråriga studier vid tyska universiteter ha utöfvat ett märkligt inflytande på hans utveckling. Redan hans 1862 utgifna roman Grefve Kostia vitnade derom, att han på detta område skulle komma att bli en storhet af främsta ordningen och genom Ladislas Bolski har han uppfyllt förväntningarne i detta hänseende. Den vittnar om en fullständig konstnärlig mognad och säkerhet hos författaren. Författaren förenar i sig det bästa af den tyska och den franska bildningen. Det är tyskt djup i utforskandet af lidelserna, af själslifvets fördoldaste rörelser; der är fransk klarhet, elegans och kraft i stilen. Vi skullei det hänseendet nästan vara hågade att jemföra honom med målaren Ary Scheffer. Han har dennes djupa romantiska karakter, hans tendens jatt med ett visst elegiskt svärmeri fördjupa sig i ett lidande bjertas hemligaste, aldrig i dagen trädande känslor, att pejla djupet i smärtans och förtviflans inre martyrier; men har också den energiska teckningen, den äkta franska koloriten. Man talar om arbeten, i hvilka innehållet är det hufvudsakliga, andra der framställningen, koloriten, spelar hufvudroll. Här äro innehåll och kolorit lika väsentliga. Det hela är ett konstverk; der finnes poesi i rikt mått; der