Aftonbladet – 7 januari 1870, sida 3

I högra sida bland en mängd höga vackra träd. (Forts.) ÄRENDENA — Ransakningen med mördaren Tropmann. (Forts. fr. onsdagsbl.) 1 Kusken Bardot meddelade följande: Jag befann mig på stationen vid nordbanan, då kl. ungefär half 11 på aftonen den anklagade, ett fruntimmer och fem barn stego upp i min vagn för att begifva sig till Pantin. Modren och Tropmann satte sig med den lilla flickan på baksätet, de öfriga på framsätet. De talade och skrattade. Jag hörde, att Tropmann berömde det hus, som fadren köpte Presidenten: Ni samtalade således helt munbr denna olyckliga qvinna, som ni tänkte mörda. Bardot: Ankomna till Pantin, ville de åka ända till vägskiftet, och vi uppgjorde ett särskildt pris. Jag stannade på ett slags litet torg, och Tropmann steg ur med modren och de båda små barnen. Tropmann kom tillbaka efter 20 eller 25 minuters VnOpp. Han sade till de tre andra en: Mina barn, vi komma att stanna qvar Är., Presidenten: Såg han upprörd ut, då han kom tillbaka? Bardot: Jag märkte och såg ingenting. Det blåste starkt på slätten, Presidenten (till den anklagade): Och ni kunde icke rädda dessa olyckliga barn, utan öfyverlemna: de dem åt edra medbrottslingar? Tropmann: Nej, herr president. Presidenten: Det lugn, hvarmed ni säger detta, är fasaväckande. Anton Gardner (nattvakt): Natten mellan den 19 och 20 voro hundarne mycket oroliga och morrade. Då hörde jag ett rop på bjelp, derpå följde ett svagare skrik och slutligen ropet: mamma! mammal p Presidenten: Hör ni, Tropmann! Trodmonn: Det var det larm, jag gjorde, föratt rädda bartiss. (Muminel i salen.) P Langlois (deb bonde, som upptäckte liken; ban väcker allmän nyfikenhet): Kl 7 eller half 8 på morgonen gick jag på min Aker; jag fick se ett ställe, som var mörkare; när jag Bärmide mig dit, märkte jag blodspår och slutligen en bir hjerna. Derefter fick jag se en halsduk: och slutligen 2n menniskas hår. Jag tviflade icke längre, att ett brott blifvit begånget. Jorden var nygräfd, och man hade temligen väl åter uppkastat de plogtiltor, som gropen hade utplånat. 1 4 Presidenten: Var det ni, Tropmann, som åter skottade upp tiltorna? Tropmann: Det var mjn medbrottsling. — (Upp ståndelse och mummel bland åhörarne.) . Langlois: Lyckligtvis voro tiltorna för höga; detta ingaf mig tanken, att jorden varit uppgräld. Om detta ej varit förhållandet, skulle man om några dagar icke ha kunnat märka någonting. Wilhelm Miller, kypare i Pantin, öfvervar.up ängen. Hans mening var, att liken hade lifvit släpade till gropen. Om mördarne hade vt flere, skulle man sannolikt ha burit dem 1. Två andra vitnen, det ena en poliskommissarie, afgifva berättelse om likens uppgräfning, hvarefter Eugene Charles Ferrand, den gensdarm, som i Havre arresterade Tropmann, Uppro ades. Han väcker på det högsta nyfikenheten. han kommit till Paris, blir han dagligen tilltalad af personer, som öfverhopa honom med frågor om arresteringen. Han berättar: Jag gick rbi fängelset, då jag wärkte två unga karlar, som samtalade med hvarandra. Den ene talade framlutad och mycket tyst. Jag närmade mig honom, och läggande min hand på hans axel, frågade jag honomf: Har ni några papper? Han svarade, att han hade två bref. Jag anmärkte, att om han icke hade några andra papper, måste jag föra honom till Röamissarien eller kejserlige prokuratorn. Vid det senaste ordet gjorde han en rörelse. — Och huru länge har pi varit i Hayvre? I två dagar, svarade han, Jag sade till honom: Ni ljuger! Hvad har ni att göra i Havre? —J: Jag söker arbete. — Hvad har ni för yrke? — Jag är maskinarbetare Han höll alltid sin ena hand i fickan. När jag tillsade honom, att han skulle visa den för mig, blef han röd och derefter gul. Han sade mig, att han kom från Paris, der han uppsatt maskiner. — Om ni kommer från Paris, måste ni ba hört talas om mordet i Patin.Vid dessa ord ryckte han till (gensdarmen härmar här häåns rörelse). I anledning af detta beteende af den anklagade trodde jag mig ha brottslingen framför mig. Jag hade-ett vaksamt öga på honom, men vid ett ställe, der två vagnar foro förbi, Sprang Tropmann till quaien och hoppade i sjön. Någon kastade sig efter honom. Men Tron syntes ej till; han dök. Presidenten: Han tycktes vara god simmare: Gensdarmen: Mycket god! (Ett lätt smålöje leker omkring munnen på den anklagade.) Ett ögonblick syntes gr öfver vattnet, men han dök genast åter ned, då han fick se timmermannen, som ville taga upp honom. Slutligen blef man herre öfver hona och lade honom på quaien, samt förde honom derefter till fängelset. Vifunno: ett nummer af tidningen Petite Presse på honom, i hvilket det talades om den Kinckska saken. Presidenten: När ni uttalade ordet Pantin, hyste ni redan då misstankar? Gensdarmen: Ja. När jag såg hans förlägenhet, tviflade jag ej längre. Presidenten uppläser protokollet öfver arresteringen och säger derefter till gensdarmen: Vitne, ni är verkligen ganska klarsynt och mycket vaksam. Ni har uppfyllt er pligt, och detta ord vill säga mycket. Ni har i denna sak utfört en mission af försynen. Hade ni ej vårit, skulle han ha undkommit till Amerika och gått rättvisan ur händerna. Tropmann! ni ser, att ni var förlägen, då ni befann er inför denne gens D. Tropmann: Största delen af hvad han berättar är helt och hållet uppdiktadt. Han ville blott se mina papper, och om jag velat fly, så hade det endast berott på mig. NW Premdenten: Gens Ferrand! Ni har såleles ljugit! : Tropmann: Helt och hållet ljugit. Advokaten Lachaud: Gensdarmen mötte Tropmann i sällskap med en annan person. Gensdarmen: Ja, men det var en af Hötel Newfork utliggare; vi, som besöka alla värdshus och oteller, känna alla, som äro anställda der. . Tropmann: Den karlen var en af medbrottslingarne, som följt mig till Håvre. Presidenten: Detta säger ni nu för första gången. Alltsedan ni började om edra medbrottslingar, har ni aldrig ,att en af dem följde med er till Håvre. Skeppstimmermannen And. Hanquet, som i Håvre ärog erp Tropmann ur: sjön, jagallas nu i salen. Alla de närvarande stiga upp från sina platetr. Fruntimren applådera vid hans inträde. quet är medelstor till växten; hans ögon äro mycket lifliga och hans drag uttrycka beslutsamhet. Jag var vid mitt arbete — så berättar han — då gensdarmen Ferrand frågade mig: Kan någon af er simma?, Jag kam — och han visade mig det ställe, der Tropmann hoppat i sjön. Jag kar stade mig efter honom, hann honom och tryckte honom mot fartyget; då han satte sig till motvärn, gaf jag honom en spark på magen och fattade honom bakifrån i hufvudet. Han slog sig lös, men jag fattade honom i lillfingret; åtta ler tio seunder till, och man skulle icke ha kunnat taga upp honom lefvande. (Sorl, blandadt med skratt. Tropmavn, hvilken dessa minnen måste ha försatt i vredesmod, kan knappt beherrska sin förbittring. Han är ytterst blek. Presidenten: Vine 1 Ni har uppfört er på ett beundransvärdt sätt och såsom en modig man: Här finns ingen, som ej är upprörd, ni måste vars ( tillfreds med er sjelf. (Bravo, långvarigt bifall J — äm KR Ki--FÖR-veg ——— — nn