Aftonbladet – 4 januari 1870, sida 2

och fint var naturligtvis med på bröllopet. Det var en lördagsqväll, och Munkbrofruarne, som de qvällarna äro litet sena utaf sig, förklarade vid sina potatissäckar och laxfjerdingar att det var bestämdt någonting riktigt gentilt som gifte sig, så gentilt var det. Nicke, Hult ge ren sen kowee 3 på Idagen, då han lemnade HamburgerEC Udeles som i feber. Det förebörs, varit a. . föll honom som om hela Europa hade sina blickar fästade på honom, vy ass0es0en hade på förmiddagen uppe i verket he förtroligt stuckit in tre fingrar i knapphålet på hans rock och med sin vanliga torrhosta dundrat honom i örat. Hä! hä! låt se nu, kongl. sektern, att vi få något extraordinarie i qväll åt tärnorna! Hä! hä! vackra som hin håle! Kongl. sektern ä ju en tocken der poet — hä! hä! — litet på drick med? skadar inte! Hä! häl — välkommen! Nicke hade således en mission att uppfylla, han var hvad man kallar officiel och litet hvar vet hvilken vigt detta ger, och hvilket ansvar tillika. Gamla Stina, — ett factotum som han ärft af fadren och som jag hittills glömt attpresentera för den värde läsaren, — var alldeles rådlös för att få fracken riktigt borstad och halsduken ordentligt knuten. Stina var annars icke af den rädda sorten; men den eftermiddagen trodde hon att gossen; som hon af gammal vana kallade Nicke, var alldeles förgjord. Trösta mig, om jag begriper hvad det har farit i honom i dag! puttrade gumman för sig sjelf, under det hon borstade så att hon kunnat gnida sönder den arma fracken, han skall vä aldrig opp te slottet heller! Stina! ljöd Nickes röst inifrån sängkam