Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

Nicke Hult hade gjort stormande lycka med de verserna, och deras rykte utbredde sig från bröllop till bröllop, från Phenix till Snubde, från Ystad till Haparanda, och följden af detta blet att Nicke Hult nästan kunde kallas Hymens resemarskalk, så anlitad var han. Men som det kanske ändå möjligen kunde finnas någon som icke kände Nicke Hult — det finns ju personer som inte ens känna till Tegner — så vill jag söka att i få ord beskrifva hans yttre menniska. Nicke Hult var en undersätsig, starkt bygd yneling på 2 alnar och 13 tum, med ett redt, frodigt ansigte, omgifvet af ett småkrusigt, mycket blondt hår, hvars färg betydligt kontrasterade mot den rödlätta hyn. icke Hult hade ett par små, något pliriga, ljusblå ögon, som voro temligen utstående och icke hade ens en skugga af ögonbryn. Näsan var af den vanliga, afvigvändt romerska sorten, och emellan den och den frodiga, tvådubbla hakan, befann sig en liten mun inklämd som en stackars trädkåk emellan ett par stora !emvånings hus, och i följd deraf litet generad öfver det storartade grannskapet. Men kring den lilla munnen lekte det allra godmodigaste och frommaste löje i verlden; det tycktes som om det varit för den munnen alldeles omöjligt att säga nej — och så var det äfven. Jag sade att Nicke Hult var en yngling, och det var han också, fastän han hade sett sina modiga fem och tretti vintrar med thy åtföljande somrar, höstar och vårar. Den som såg honom första gången kunde omöjligen tro att han var mera än högst fem och tjugo år, så slät var den rödlätta panian och de runda kinderna, och så lätt och spänstig var gången, fast hela figuren såg välfödd