Aftonbladet – 31 december 1869, sida 3

död. Hösten hade redan kommit, bladen hade fallit från träden, det var en mulen dag, ledsam dag, molnen sågo digra ut, liksom ämnade de släppa ned de första snöflingorna. Sylvias beslut var fattadt. Hon hade ej velat se ktarnens uppvaknande, hon tillbragte föregående natten hos dem i tröstlös sorg, tänkande på fridens stunder. gom hon annars alltid funnit i detta rum. Vid första gryningen gick hon in i sin mans rum; han sof ännu. Hon kände sig ej värdig att kyssa hans mun, hon betäckte hans hand med tårar och kyssar, ohörbart framstammande sin tacksamhet för allt det goda han gjort henne. Derpå gick hon. Baronen -hade känt beröringen liksom i drömmen, han vaknade och förundrad öfver att icke se till Sylvia, fattades han af ångest för hennes skull. Han steg skyndsamt upp och sökte henne hos barnen; hon fanns icke der. Han fann henne ingenstädes i huset, han vågade ej fråga tjenstefolket, men det förekom honom som om han från balkongen på långt afstånd skönjde hennes ljusa morgonklädning bland tallstammarne, Han skyndade efter. Sylvia hade styrt sin kosa till den lilla sjön. Här gick hon också en dag —— hon påskyndade sina steg och uppnådde jagthvset. Hon ville ej gå dit in. Sjöns spegel låg orörlig, nästan svart, ingen solglimt flög öfver den, inga hvita blommor simmade i den, allt var öde, invigdt åt döden. Hon stod tätt invid vattnets kant; sjön var djup, stranden brant, hon såg dit ned, der fanns säkerligen lugn, tillintetgörelse, glömska. Sylvia böjde sig ned, hennes fot blef våt af vattnet, hon knäppte tillsamman sina händer, hon såg ingenting mer, ett språng — I detta ögonblick omfattade henne tvenne armar sakta, men med jernkraft. Sylvia ryckte till liksom träffad af blixten, det var hennes man. En andlös paus. följde, Han sade ingenting, han blott såg på henne. Men i denna blick låg allt som hans ädla hjerta kunde utsäga om sin oföränderliga kärlek till denna qvinna, men i denna blick stod äfven aftecknad hans smärta öfver den sorg, hon ämnat göra honom. Han släppte henne ej ur sina armar, han satte henne ned på en gräsbänk och strök mildt håret ur