Aftonbladet – 31 december 1869, sida 3

nedlet och tog sjelf af opiatet. Men antinsen var det för starkt eller hennes oro för stor, i stället att minska den, steg den ännu högre. Gossen blef än mera orolig, en kris tycktes inträda, hans lilla ansigte förändrade sig, hans stora blå ögon skådade då och då på henne med öfverjordiskt uttryck. Sylvia snyftade af ångest. Nattvinden flög starkare mot fönsterrutorna. Sylvia stirrade förtviflad ut i den mörka natten, liksom kunde hon under sina stora hjerteqval se och ropa honom, som tillsammans med henne borde knäböja vid detta sjukläger. Och just denna natt — — — — Hennes sjuka fantasi flög vida ut, hon såg med bittra känslor deras tysta, tillåtna lycka, under det hon i samma stund utsträckte sina armar för att hindra det obevekliga ödets gång. Den lilla gossen reste sig nu plötsligt upp or sina kuddar, han slog sina små armar om Sylvias hals och började sakta gråta. Hon tog honom på sina armar och vyssjade honom och sökte med smekord, som blott en moder kan hitta på, att få honom lugn; men hennes fötter ville ej vidare bära henne, ty hon tyckte att de späda lemmarne ryckte iksom i kramp. Hon lade ned gossen för att gifva honom in droppar. Hennes ögon simmade i tårar, då hon ur flaskan hällde i honom dropparne vid det i siukrummet inträdande osäkra dagsljuset, skeden darrade i hennes hand, men hon lyckades få innehållet . honom. . Barnet slutade plötsligt att gråta, en rycking flög genom dess ansigte och det blef uldeles stilla. Sylvia, halft medvetslös af ingest, fattade morfin-flaskan för att riktigt vålla den fast när lukten deraf träffade henve. Flaskan var öppnad, hon störtade fram Jjuset, innehållet var nästan uttömdt, hon hade tagit miste på de begge fläskorna — och med ett anskri föll hon afsvimmad ned på volfvet. Tjenarinnan skyndade in och fann sin matnor medvetslös. Gossen var död. TOLFTE KAPITLET, Slut. Baronen hade kommit hem. Han hade följt barnet till grafven, och han försökte så mycket han kunde att för Sylvia dölja sin