Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

ken plågade henne, att hennes man och barn skulle sakna något medan hon låg sjuk, att hushållet skulle så länge vara i mistning af hennes omsorgsfulla ledning, allt detta oroade henne på det högsta. Baronen skötte om henne med sin vanliga, oändliga uppmärksamhet och beklagade att hon onödigt skulle sörja, ty ingenting stod efter, hushållet var så väl ordnadt af Sylvia, att det utan henne kunde en lång tid gå sin regelbundna gång; nej, genom sitt onämnbara behag, hvarmed bon så rikligen visste ersätta honom, tyckte han till och med att hennes sjukrum var en angenäm vistelseort och han tyckte att hon var mer älskvärd än eljest. Det endaihennes väsen, som han fann besynnerligt, var en viss skygghet för honom, en viss fruktan att utdela befallmngar i sitt hus, men han skrattade deråt och uttryckte oförstäldt sin förvåning; hon, som alltid haft främsta platsen i huset, skulle hon ej nu, då hon skänkt honom detta barn, denna gosse, som han så mycket önskat sig, ha denna plats qvar! : Egendomen var fideikommiss, fanns ingen son, så öfvergick den till äldsta telningen af sidogrenen, medan döttrarna höllos skadeslösa af Sylvias förmögenhet, och baronen hade hyst liflig fruktan för denna omständighet. Detta var orsaken till att han, trots sin varma kärlek för de begge flickorna, hade med ojemförligt mycket större stolthet firat detta barns födelse, en af de hvassaste taggarne i Sylvias hemliga lidanden. Hade baronen varit lifligt verksam förut, så blef han det nu, då han fått en manlig arfvinge, outtröttlig i att på godset sätta i verket länge hysta planer, att med Sylvia samtala om -dessa och inhemta hennes råd, men för första gången kunde han ej förklara för sig hur det kom till att hon blott med försagdhet och motvilja gaf dessa.