Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

styfve riddar Siegwart, hvars stränga sluten het icke förmådde hålla baronens jovialitet stången. Baronen lockade ur honom hvarjehanda dolda kunskaper, ströfvade omkring med honom i skog och mark, men märkte icke i sitt bjertas enkla godhet hur den stackars gubben, som sedan flera år tillbaka hade upphört att tro eller hoppas på något, val honom tillgifven med nästan barnslig tacksamhet, hur mycket han än undvek att visa hvarje yttring af sin känsla. Grefve Max väsen bildade den fullkomligaste motsats till dessa begge äldre män Ojemn, full af motsägelser, än tyst, än öfverdrifvet glad, tycktes han alldeles ha lagt bort sin forna köld och beräknade hållning och tusen gånger darrade Sylvia vid tanker på att han genom ett oförsigtigt ord eller ett öfveriladt beslut skulle förstöra allt. Mer då kom i det rätta ögonblicket, för att skingra qvalmet, en liten skrattande, okonstlad tomte på hvilken snart uppmärksamheten i huset började rikta sig. Hvar är Lo? frågade baronen, när har på morgonen såg hennes plats vid frukostbordet tom, medan hon tumlåde om i trädgården eller på ängen. Men så kom hon rädd för att ha kommit för sent, inspringandz med rosor på kinderna fr-mkallade at der friska morgonluften, med daggdroppar i håret liksom blommorna, dem fn bar i handen, elier också bade hon med sig någon sällsynt skalbagge, hvaröfver baronen då ej kunde upphöra att skämta med henne och roa sig åt hennes friska väsen. Hvar är Lo? tänkte Sylvia, när tillfälligtvis några af de närvarande lemnade rum. met och hon märkte grefvens oroliga blick han hoppades att hon skulle bli tvungen at ofrivilligt bevilja honom det hon eljest väg rade.