Aftonbladet – 28 december 1869, sida 3

cke tillbaka. Men emellertid fogade hänlelsen så — understundom står den i så sällsam gemenskap. med hjertats. rörelser — att just samma dag skickade grefvinnan Katinka efter sin notarie för att sätta upp hennes testamente. Lo lefde fortfarande i det hoppet, att få ;e sin dufva komma tillbaka med svar, men lå det ej skedde blef hon mycket ledsen, ty on hade ju i dufvan förlorat sin enda lekkamrat. Men för den fick hon slutligen ersättning genom en ännu muntrare kamrat. samla Johan förde på julaftonen med sig rån skogen en lefvande hare, som han angat , för att bjuda sitt herrskap på något så ovanligt som stek, Men knappt hade Lo fått se haren förrän hon inel. st bad att han icke skulle dödas och riddar a afstod gerda från steken. Haren blef tam och hon sprang i kapp med honom, men så blef han gråsprängd och styfva voro hans öron när Lo inträdde, älskvärd och täck, i sitt sextonde år. Riddar Siegwart såg det, men han såg också att med henne inträffade en förändring, som mycket oroade honom. Hon sjöng icke så ofta, hon satt ibland långa stunder i ett hörn, hon blef ofta hastigt blek, hon stod och stirrade ut i fjerran, med armen kring en af de söndriga fönsterkarmarne. Hvad vär det? Låg verlden der bakom bergen? Kom våren med sina aningar hastigt öfver henne? ; ö Det var en sådan morgon, kort före Christophorus-dagen. Riddaren Siegwart satt på sin trebenta trästol och hade drnckit sitt ollonkaffe. Tidningsbladet från föregående aret hade fallit ur hans hand, ty när Lo ntan någon orsak hade ge upp från vid fön: rukostbordet och ställt sig vid fönstret, hade ans Vökymratie pik Hedne, DÅ uppe