Aftonbladet – 28 december 1869, sida 3

åtföljd af trädgårdsmästaren, för att pryda kistan. Det var en uppoffringens stund, hvartill blott en qvinnonatur sådan som hennes var mäktig och hvarigenom hon inför den rättvisa domaren skulle utplåna ett ögonblicks felsteg. Men det tyckes vara en lag, att just de ädlaste, när de betala en tribut till den menskliga naturen, när de råka en frestelse, måste på det strängaste plikta lerför redan här på jorden, medan de lastfulla och fallna vanligen lefva fram sina dasar i prakt och glädje. Sylvia smyckade sjelf kistan med kransar, ordnade sjelf blomstergömman, hvarur Lo skulle titta fram, hon valde de blommor som bäst skulle kläda hennes lilla ansigte, hon placerade vaxljusen så att de på det fördelaktigaste sätt skulle belysa den hulda gestalten. Och medan hon gjorde detta förekom det henne som om heta blodsdroppar rängde fram ur hennes hjerta och långsamt lroppade ned. Men när hon kom tillbaka hem kunde hon för första föngen igen se sin man klart i ögat. Det fins ett lidande så stort, att det inför oss sjelfva renar oss rån synd, om vi också under hela lifvet få ära de yttre följderna af förseelsen. Christophorus-dagen kom och med den råade grefve Max i en oro, hvilken påfallande närktes i hans eljest så väl beherrskade anetsdrag. Baronen mottog honom på det ränligaste och förklarade orsaken till riddaen von Felsecks närvaro på slottet på ett å enkelt sätt, att grefven knappt gaf akt lerpå. Sylvia hade funnit på en förevänding att först på aftonen när den vigtiga stunden var förbi, bli synlig, men Lo hinIrade henne alldeles från att utföra denna blans (Forts)