Aftonbladet – 27 december 1869, sida 3

att han skulle få veta det, så gjorde hon en resa dit och ströfvade så länge omkring i trakten af ruinen, tills hon en vacker morgon fick fatt i flickan i skogen, Detta var den första och största tilldragelsen i Los lif. Hon kom ej ibåg sin moder, hennes gamla hexa till vårdarinna var det enda gnliga väsen hon varit i beröring med. et milda ljuset från qvinnoögon, hvilkas strålar bryta fram ur djupet af ett ädelt bröst, hade aldrig förr trängt in i hennes hjerta, nu hade det der framkallat den första, varma känsloströmmen, som sedermera i hennes lif bland blommor flöt vidare. Grefvinnan Katinka hade ett föga vinnande yttre och flickan hade i början velat fly bort undan henne, men sedan hon tagit flickan i knä och med en grann karamell retat hennes nyfikenhet och ur grefvinnans eljest så strängt allvarliga anlete all godhet och hjertlighet lyste fram, så hade barnet slagit sina armar om hennes hals, kysst henne dugtigt och slutligen utbrustit i en häftig snyftning. Tant Katinka hade trott, att hon ej skulle kunna släppa barnet ur sina armar, men stoltheten är ett underligt ting. Kvappt hade hon trott sig skönja riddar Siegwarts magra gestalt borta bland träden, förr än plötsligt all mildhet försvann ur hennes egensinniga jungfruhbjerta och hennes gamla vrede upplågade. Hon satte hastigt ned barnet på marken och lemnade skyndsamt kastellets område för att aldrig mer beträda det — kanske just derför fäste sig minnet af sammanträffandet med barnet så djupt hos henne. Huruvida riddar Siegwart sett sin ungdomsväninna eller igenkännt henne på Los lifliga beskrifning, är ovisst, men säkert är; att de begge aldrig mer återsågo hvarandra. (Forts.)