Aftonbladet – 24 december 1869, sida 3

H0Od tydligt tormarkes ar de andra Iolken. ) Från Ryssland berättar den i Posen ut kommande Ostdeutsche Zeitung att kolera: futbrutit i Petersburg, Kiev och Orel. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 18 Dec. Ehuru det kanske nu är något sent at vända uppmärksamheten tillbaka till de för samlingsmöten, som diskuterat frågan on religionsfrihet för tjenstemännen, då det är halfannan vecka sedan det sista at dem hölls torde det dock tillåtas mig att omnämna der skildring af våra grundlagsföreskrifter rörande förhållandet mellan stat och kyrka, som på det sista af dessa möten meddelades af professor Aschehoug och hvari han i korthet redogjorde för, hos hvem makten öfver den norska statskyrkan är nedlagd. Det visade sig af Hans skildring — hvilken dock icke i alla punkter skall bekräftas af en närmare granskning, något som han sjelf också antydde, — att makten öfver kyrkans ritus uteslutande är lagd i konungens hand, hvaremot rättigheten att stifta allmänna lagar för kyrkans författning och organisation tillkommer konung och storting gemensamt och utöfvas på samma sätt, som då det gäller att ordna allmänna medborgerliga förhållanden. Beträffande den ömtåliga — om också hittills i praxis betydelselösa — punkten, hvarest makten öfver kyrkans lära och bekännelse ligger, så tycktes talaren vara mest böjd för att söka denna hos konungen. Det är icke här stället att öppna någon kritik öfver detta talarens sistnämnda påstående; men må det dock tillåtas mig att anmärka, att stortinget de jure måste sägas vara berättigadt att förändra kyrkans konfession. I grundlagen yttras nemligen blott i allmänhet, att den evangelisk-lutherska konfessionen förblir statens rådande religion, och det anföres icke, hvilka andra skrifter än Bibeln skola anses såsom konstituerande för detta kyrkosamfund. För att få upplysning härom, måste man gå tillbaka till Lagbokens 2—1, der följande bekännelseskrifter uppräkpas såsom den norska kyrkans symboliska böcker: det apostoliska, det nicxanska och det athanasianska symbolum; vidare den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Luthers lilla katekes. Den härigenom faststälda läronormen står det naturligtvis i stortingets makt att förändra, lika visst som det kan förändra hvarje annat lagstadgande; ja, då det ifrågavarande lagbudet icke har grundlagskarakter, kan en sådan förändring till och med vidtagas ensidigt at stortinget, i fall tre på hvarandra följande storting förklara detta vara sin vilja. Det kungliga veto är i sådant fall endast suspensivt, och det kan således knappt vara korrekt att tillskrifva konungen makten på detta område. En annan sak är det, att det hittills icke varit fråga om någon förändring i bekännelsen, utan blott om dennas och den Heliga skrifts rätta tolkning, i hvilket afseende den verkställande makten har öfvertagit afgörandet. Men det skulle dock kanske vara väl sangviniskt att vara på förhand förvissad om, att det aldrig kunde bli fråga om förändring i bekänpvelsen. Det är allvarliga krafter, som i våra dagar röra sig på det kyrkliga området; de tendenser, som äro eller åtminstone i den närmaste framtiden skola bli rådande, äro allt annat än konservativa och man behöfver blott tänka sig den, enligt hvad andra länders nyare kyrkohistoria visar oss, ingalunda synnerligen aflägsna möjligheten, att man från högre håll skulle framkalla och beskydda kyrkliga unionsträfvanden, för att finna att det mycket lätt kan komma derhän, att det bekännelselösa storthinget, hvars medlemmar sjelfva icke nödvändigt tillhöra statskyrkan eller icke engång behöfva ha någon yttre bekännelse eller religion, afgör, hurudan kyrkans bekännelse skall vara. Det är isynnerhet denna möjlighet, som ör, att man verkligen måste känna sympati ör de sjelfständighetssträfvanden, som under de sista åren så starkt ha gjort sig gällande inom vårt kyrkosamfund, huru litet man än i allmänhet må tycka om den anda, som framkallat dem. Det tyckes endast vara ett rättmätigt anspråk, då kyrkan vill ha rättighet att ordna sig efter sin egen natur och intresse och icke önskar sjunka ned till en borerlig institution till verldsliga tings befrämJande och betjenande sig af verldsliga medel. Men skall det kunna vara någon möjlighet härtill, måste kyrkan också vara beredd på att betala det pris, för hvilket ensamt hon kan köpa sin sjeltständighet; hon måste afstå från statens beskydd i alla afseenden. Det var också detta, som professor Aschehoug i sitt föredrag — ehuru dock blott i förbigående — framhöll; men uppriktigt taladt, är jag rädd för, att hela denna tankegång är så främmande för de kyrkligt intresserade lekmännen, och att de hysa en så instinktmässig skräck för allt hvad som kan likna en konseqvent skilsmessa mellan stat och kyrka, att förhållandet blir det gamla, så att kyrkan icke vill afstå någon enda af de förmåner, hon åtnjuter af staten, men samtidigt härmed fortfar att ropa på fribet och sjelfständighet för sig sjelf. Utsigterna för en billig lösning af de kyrkliga reformfrågorna äro i detta fall icke ljusa; men det är klart, a onten här icke kan afstå en enda af sina att om bvrk 1 kh oh rättigheter öfver .yXan, Innan hon sjell har ställt sina undersåter fullkombgs 1:12 för hyarje yttre tvångsförpligtelse att tillhöra ett bestämdt kyrkosamfund. Vill man öfvertyga sig om, med huru raska steg den norska hufvudstaden går framåt, och hvilka stora intressen, som blifvit lagda i dess kommunalstyrelses händer att draga omsorg om, bör man genomgå ett intressant statistiskt arbete öfver Kristiania Kommuns Ejendomme, dens Inventarium, Activa og Passiva m. m. ved Udgangen af Aaret 1868, utarbetadt af kommunalrevisorn P. A. Eidem till nytta för kommunalstyrelsens medlåmmar.