bleka ansigte, hans strålande ögon befallde och bönföllo på samma gång. Skall jag gå, Sylvia? sade han sakta och passioneradt. En paus af andlös tystnad följde, det var som om ur hans stålblå ögon gnistor regnat öfver henne. TJutet ljud kom från hennes läppar, halft medvetslös lytte hon handen — grefve Max låg vid hennes fötter -— verlden fanns ej mer till för dem, SJETTE KAPITLET, amn Fann