Aftonbladet – 24 december 1869, sida 2

drog sig tillbaka till det lilla rummet, rådlö: och utan att kunna fatta sig. Hon sjönk nec på ottomanen och tryckte händerna mot sine ögon — hon hade hoppats att grefve Max skulle tro, att hon gått till sin man; nu visste han att hon flytt, flytt undan honom; dettz gaf honom en ötvervigt, mot hvilker hon ej hade att sätta något annat än bestörtning och blygsel: att frukta honom vore ju att erkänna hans oemotståndliga makt. Grefve Max band lugnt sin häst vid ett träd och betraktade förtjust de öppna dörrarne till jagthuset. Han visste icke blott att Sylvia var der, han visste också att hon var ensam och trädde in i. salen. De uppstoppade hjorthufvudena ågo med sina glaserlögon dumt på den inträdande och förrådde ingenting; hans blick hvilade redan med välbehag på ett par föremål. En handske och en solfjäder lågo på det stora ekbordet. Hur väl kände han icke igen den lilla parfymerade handsken och hur ofta hade han icke lekt med denna solfjäder, på hvilken svalan bredde ut sina vingar. Blott en gardin skilde honom från nästa rum, han kunde ej klappa på, han lyfte upp gardinen. Sylvia satt på samma plats och blickade oroligt upp mot honom med sina stora ögon. Hon ämnade börja en vanlig konversation, hon ville dölja sin rörelse — men förgäfves, viljan lydae ej mer, nvarje försök misslyckades. Gå, grefve Max! stammade hon, Grefven stod i dörröppningen och såg oafvändt på den sköna qvinnan, hans öra uppfattade med förtjusning hvarje sköälfvande ord, som gick öfver hennes läppar. Hans höga stolta gestalt aftecknade sig mot det mörka sammetsförhänget, den skarpa röda färgen i bang yniform törhöjde hans förnäma