Aftonbladet – 24 december 1869, sida 2

STOCKHOLM den 24 Dec. j ; Julen har ingått med vackert väder. Solen strålar klar och några graders kyla gör ett angenämt afbrott från det dusk och den j: tjocka, som på den sista tiden varit rådande. I Sinnena bli mera spänstiga; man andas friare och lättare, hvar och en rör sig hurtigare, lifligheten å hufvudstadens gator är derigenom betydligt större än den eljest skulle vara. Ett vacket nordiskt vinterväder bidrager i väsentlig mån att öka jultrefnaden, Ingenstädes på jorden har julen en så festlig prägel som i Europas nordliga länder och framförallt i Skandinavien. Utom den religiösa betydelsen har den här äfven en nationell, den utgör vår stora folkoch familjehögtid och dess anor i detta hänseende gå långt tillbaka i den förhistoriska tiden, då man under dessa dagar tackade gudomen för det förflutna årets lyckligt genomlefda skiften och fröjdade sig deröfver att årets kortaste dag var förliden och att man nu åter kunde börja lägga märke till att dagarne ökades, och att det nu åter gick framåt, till ljus och vår. Hvad som nu företrädesvis ger julen hos oss en så karakteristisk prägel och en så allmän nationel betydelse, utom den för hela kristenheten gemensamma kyrkliga, är det, att den utgör barnens högtid och derigenom i så väsentlig mån sammanhänger med och får styrka af den utveckling familjelifvet eger i de nordiska länderna. Det är för barndomen och ungdomen, som julens oskyldiga fröjder äro beräknade, men just derigenom bli de ätven så uppfriskande för de äldre. Det är de återuppväckta ungdomsminnena, som vid detta tillfälle företrädesvis framstå i ett förklaradt ljus. Man brukar säga, att hvarje i andligt hänseende icke alltför vanlottad menniska är poet i sin ungdom; man kan i ett hänseende med lika fog säga detsamma om de ålderstigna eller dem, som börja åldras; de se gerna sin egen ungdom i poetisk dager, uti ett idealiserande ljus. Och till och med den kallaste och hjertlösaste i menniska veknar gerna vid ett friskt framträdande minne af sin barndom och erkänner, att de lyckligaste ögonblick han haft i sitt lif voro de, som stodo i sammanhang med rena och ädla känslor och böjelser. Familjefadern och modern se framför andra i sina barns fröjd ett lifvande återsken af sin egen ungdom. Julen blir härigenom på en gång hoppets och minnenas högtid. et är icke blott i rike mans hus, icke ensamt i sådana boningar, der välstånd eller burgenhet råder, som man nu reder sig till att i familjekretsen fira ljusets högtid; äfven i den torftigaste backstugusittares hydda i de öde skogsbygderna, i den fattigaste koja långt borta på hufvudstadens malmar, vill man så-gerna, om det är möjligt, tända litet ljus, såsom en symbol af det aldrig slocknande hoppet, af det ljus, som uppgått för hela verlden, äfven för de fattiga och eländiga; man vill så gerna, om råd och lägenhet dertill på något sätt kan gifvas, ge samlifvet någon yttre prägel af festlighet. Den goda skörd Gad i år gifvit åt största delen af vårt land, sedan under flera år ansenliga trakter deraf varit hemsökta af missväxt och deraf följande hungersnöd, har verkat att tidsförhållandena underlätta den allmänna julfröjden och att man icke behöfver oroas af den tanken, att hela landsdelar lida af det bittraste elände. Men fattiga och nödlidande finnes det alltid och öfverallt. Må derföre de bättre lottade icke förgäta, att det bästa och ädlaste julnöjet består i att göra godt, att uppsöka den blygsamma fattigdomen, som icke paraderar med eländet eller med ett slags ostentation förer det till torgs genom smutsighet och trasor, men som kanske just nu känner nöden bittrare, än mången af dem, som drifva bettleriet såsom yrke. Den förståndiga välgörenheten är icke blott en kristlig pligt, utan innebär tillika ett så redbart nöje, att ingen familjefader, som kan, bör försumma att bereda sig detsamma och äfven begagna tillfället att låta sina barn förstå, att lifvets största njutning ligger uti att kunna göra godt.