Aftonbladet – 22 december 1869, sida 2

gränsar till teatern. LITTERATUR, Det heliga landet. Resor i Palästina, Egypten och på Sinaihalfön samt fyndet af Colex Sinaiticus af Constantin Tisctendarf. Med kartor och träsnitt. (Stockholm 189. Norstedt Söner.) Bland den mängd skrifter rörande Egypter och Palestina, hvilka på senaste tiden sett dagen, torde det väl näppeligen vara någon, som i så hög grad förtjenar hela den civiliserade verldens uppmärksamhet som Tischendorts resebeskritning, hvars öfverflyttande på svenskai en vårdad öfversättning och med värdig yttre utstyrsel gör den ansedda förlägarefirman all heder. Boken har ett stort företräde framför andra som behandla samma. ämnen,, derföre att förf. egde en kolossal veteoskaplig underbyggnad, som sattelhorom i stånd att bättre än de flesta fatta, kritiskt bedöma och historiskt belysa hvad han såg, att han genom flera föregående resor var orienterad i dessa trakter och slutligen att an företog den resa han skildrat under ädana förhållanden och med ett så ovanligt patronage, att han derigenom fick tillfälle att taga fullständig reda på en hel mängd märkliga saker, hvilka eljest kristna och vesterländingar eljest aldrig få tillfälle att skåda. Tischendorf, professor i Leipzig och orientalist, är som bekant den utan all jemförelse störste och berömdaste bland nutidens bibeltext-kritiker. Redan på 1840-talet hade han inlagt stora förtjenster j afseende på ibli en och för sådant ändamål företagit vidlyftiga resor till England, Frankrike, Italien och Orienten, för att med hvarandra kritiskt jemföra de äldsta kända handskrifter. Då han efter fyraåriga forskningar i de europeiska bibliotekerna begaf sig till Orienten och i Maj 1844 första gånen besökte klostret S:t Katharina på berget Sinai, hyste han den förhoppningen att i detta kloster, som fått stå orubbadt allt sedan det i början af 500-talet anlades af kejsar Justinianus, upptäcka några skatter för den bibliska veteuskapen. Denna förhoppning blef ej helt och hället oupptylld. Midt i klostrets bibliotek, hvars på hyllor uppsatta böcker och handskrifter munkarne föga kände till eller visste att bedöma, stod en korg med lemningar af gamla, delvis förderivade handskrifter; två dylika korgar hade redan blifvit kastade på elden. I denna korg fann han till sin öfverraskning flera fragmeater af en grekisk bibelhandskrift på pergament, hvilken han genast såg måste vara en af de äldsta som förefinnes. Det lyckades honom att få en del af detta manuskript; de andra omfångsrikare delarne rekommenderade han till bättre bevarande, med föresats att framledes vidtaga åtgärder, lör att deraf komma i besittning. Etter hemkomsten utgaf han i facsimile detta fragment såsom det äldsta af alla till vår tid komna grekiska pergamenthandskrifter. Då hans bemödanden att genom furstliga vetenskapsbeskyddares bemedling kunna förskaffa sig de i klostret qvarblifna fragmenterna misslyckades, så föresatte han sig att i klostret afskrifva dem och företog; derföre år 1853 sin andra resa till Orienten, hvilken han i denna bok skildrar. Denna resa företogs under protektion af ryska kejsaren, hvilket var af stor vigt med afseende på mottagandet hos de orientaliske kristne och äfven från de muhamedanska auktoriteternas sida. Vid sin ankomst för andra gången till Sinaiklostret blef han vänligt mottagen, men af de förut omtalade manuskriptfragmenterna syntes intet spår, hvadan Tischendorf fruktade, att de blifvit bortförda derifrån eller på annat sätt förkommit. Han ämnade redan afresa derifrån och skulle i cellen hos en af klosterbri i den intaga några förfriskningar, då denne, efter att ha erhållit till skänks ett exemplar af Tischendorfs Leipzigerupplaga af gamla ch nya testamentet, en passant nämnde, att fven han egde en Septuaginta (Gala testamentet på grekiska) och framtog ur ett hörn ett i ett rödt tygstycke insvept manuskript. Tischendorf uppvecklade tyget och såg till sin högsta förvåning de reliker, som han år 1844 upptagit ur korgen, och han fann snart, att det var någonting långt mera och fullständigare än hvad han då hade sett. Han bad att. få låna det upp på sitt rum och först der kunde han öfverlemna sig åt det öfverväldigande intrycket af sin upptäckt. Hans djerfvaste förhoppningar voro vida öfverträffade. Utom 22 böcker af det gamla testamentet, var det hela Nya testamentet utan minsta lucka samt derutörver Barnabas bref fullständigt samt första delen af Hermas Herde. Han så sig genast att i klostret afskrifva de båda sistoämnda skrifterna och begaf sig derefter till Kairo för att hos op öfver Sinai, som i dessa dagar der valdes, utverka att han måtte få medtaga denna Codex Sinaiticus, som den sedermera blifvit kallad, till Europa. Tan fick till en början låta hemta den från Sinai till Kairo och var der under två månader rastlöst sysselsatt att afskrifva den, hvilket hade sina stora svårigheter i anseende till de många korrektioner, som af olika händer på olika tider blifvit gjorda och hvilka måste noga särskiljas från det ursprungliga. Klostret och erkebiskopen at Sinai vorc villiga att skänka manuskriptet till ryska kejsaren, men denna afsigt stötte på hinder frår patriarkens af Jerusalem sida, hvilka hinde törst flere månader derefter blefvo häfda, sedan Tischendorf under tiden besökt Jerusalem och Konstantinopel och derifrån åter begifvit sig till Kairo, under hvilka resor har upptäckte flera andra värderika, ehuru icke så gamla och oskattbara, codices. Det intressantaste i boken äro de kapitel som handla om det stora fyndet; men äfver andra partier äro särdeles på en gång lärorika och underhållande; beskrifoingen å öckenfärderna i den mosaiska utvandringens spår, bestigandet af den Sinais bergspets, hvilker af traditionen angifves såsom Mosesberget