Aftonbladet – 20 december 1869, sida 2

I— —— -—— — X —— få förkorta tiden för min väntan. Min häst står sadlad på gården, min jockej afvaktar order af er, icke af mig. Sylvia blef genom den kontrast, som låg i han3 befallande väsende och den ödmjuka bönen, tvungen till ett leende, hvarigenom bon genast återfick sin säkerhet. i skall väl lemna er häst en lugn natt, grefve Hagenn, sade hon. Ert medlidande med en vacker häst eller e vacker hund var alltid större än med en man, svarade grefve Max med ett bittert leende. Om mig säger ni ingenting, obekymrad om min ro är störd genom er. Jag påminner mig i detta ögonblick en scen för längesedan från er fars hus. Ni smekte hjertligt den stora Plutos borstiga hufvud, men trots mina enträgna böner tillät ni mig icke att kyssa ert lillfinger. Låtom oss lemna det der!, sade baronessan otålig, nästan ond. Grefvens uppträdande sårade henne. Men kom ni inte hit i sällskap med min man och pastorn? frågade Sylvia. Hvar äro de? Prester uppsöka efter hvarje ansträngande förrättning först matsalen, sade grefven skyattande, en aning sade mig, att jag skulle träffa er här, min fru, och så vågade jag inträda. Men äfven ni torde behöfva något att stärka er med, grefven, svarade Sylvia för att göra slut på scenen. Och pi tillåter mig icke, min fru, att stanna qvar här tills herrarne slutat sin souper? Nej, grefve, svarade Sylvia. Max kastade en hastig blick på henne, hvilken hon besvarade. Det var fiendtliga blixtar korsvis, ja grefvens var nästan hotande, Han Bea sig och gick. I detta ögonblick öppnade en tjenare dör ;